Lokföraren och kampen om tiden

PENDLARE. Lokföraren Arne Gårdman hämtar sitt pendeltåg för att ge sig av mot Tumba. En dag av accelerationer och inbromsningar kan börja. Slitna tåg, brist på personal och trängsel på spåren gör pendeltrafiken i Stockholm till ett äventyr. Tidvis har vartannat tåg varit försenat eller inställt. När resenärerna svär och politikerna skyller ifrån sig behåller Arne Gårdman lugnet och kör vidare.

Två minuter innan tåget ska gå provbromsar Arne Gårdman en sista gång. Så ringer han trafikledningen i Stockholm och ber om signal för att köra ut på Upplands Väsbys station.

Mjukt, förbluffande lätt börjar 200 ton pendeltåg att rulla. Röda, vita och gröna ljus glimmar i snön, där mörkret har ätit upp alla konturer. Tågvärden Fredrik Ericsson, som befinner sig mitt i tåget, hörs från en högtalare i taket: ”Mot Stockholms central och Tumba”. Utan att släppa spåret med blicken stoppar Arne Gårdman in kvällens första nikotintuggummi.

Efter 16 års pendlande från förorter norr om Stockholm har LO-Tidningens reporter sina uppfattningar om pendeln. Sin egen skala för vad som är en godtagbar försening och vad som är ett övergrepp. Sin egen poängsättning av trängseln, från en etta (bingo, du kan sitta ensam och vila) upp till tio (fem ton tanter trycker dig mot dörrarna, stor risk att ramla ut).

Hastigheten känns
Därför är det ovant att se människo­massan på perrongen högt uppifrån förarhytten. Allt är plötsligt besynnerligt tyst, lugnt och städat. Också upplevelsen av farten är oväntad. Är man passagerare känns pendeln långsam. Men när Arne Gårdman drar i den svarta spaken för pådrag och spåret rusar mot oss, rakt framifrån, famlar jag instinktivt efter ett säkerhetsbälte. Trots att två motorer är bortkopplade är vi snabbt uppe i 120 kilometer i timmen.

Nästa överraskning är att föraren verkligen styr själv. Att det inte finns något automatiskt system som reglerar farten, utan att allt hänger på Arne Gårdman, som hela tiden följer spåret med blicken, med vänsterhanden på bromsen och högerhanden på pådraget.

– Det har hänt att jag har missbedömt väglaget och åkt förbi en station, säger han. På hösten kan våta löv göra spåret så halt att det inte hjälper att jag kryper i 10 till 20 kilometer i timmen.

Överraskningarna har egentligen börjat redan före resan. Arne Gårdman har granskat hela det 200 meter långa tåget, som stått och väntat på ett sidospår i Upplands Väsby. Han kollar backspeglarna och undersöker att dörrarna går att öppna och stänga. Ser till att kompressorerna, som förser dörrar och bromsar med tryckluft, är påslagna. Läser vilka noteringar föregående förare har gjort om brister i tåget.

Smuts som stör
Kanske mest otippat är att Arne Gårdman reagerar så starkt på skräpet i vagnarna. När de är tomma syns alla gratistidningar som ligger slängda över sätena. Godispapper, ett och annat bananskal och en kvarglömd mössa förstärker intrycket.

Irritationen över den dåliga städningen tycks större bland de anställda än passagerarna, trots att det är de senare som sitter i skräpet. Rainer Andersson, fackordförande för tågvärdarna på Stockholmståg, har berättat hur förare ställt in tåg därför att vindrutan är ogenomskinlig av all smuts. När vi går genom tåget rättar Arne Gårdman till en nedfallen reklamskylt, trots att det inte är hans ansvar. Han vill köra ett rent tåg.

Men den brist i arbetsmiljön som engagerar Arne Gårdman och tågvärden Fredrik Ericsson mest är strålningen i de nya X60-tågen. Tågpersonal arbetar i starka elektromagnetiska fält, och cancerrisken har diskuterats länge. Tvärtemot vad man kunde vänta sig är den elektromagnetiska strålningen starkare i X60, som togs i bruk förra året, än i de 40 år gamla X1 och i X10, som byggdes på 1980-talet.

– Det är en katastrof, om inte annat så i alla fall psykologiskt, anser Arne Gårdman. Tankarna på leukemi och hjärntumörer finns där.

– I alla år har det påståtts att lokförare mest får döttrar. Själv har jag fyra döttrar, en kollega har fem. Men man vet ju inte…

Bättre miljö
Annars är X60 en bättre arbetsmiljö än det X10 vi nu sitter i, hävdar Arne Gårdman. De nya tågen går mjukare och tystare.

– Därmed inte sagt att X60 är ett bra tåg. Lite barnsjukdomar kan man vänta av ett nytt fordon, men det har varit alldeles för mycket.
Att dörrarna strejkar är vardagsmat. Tågvärden, som sitter i en hytt mitt i tåget, kliver av vid varje station och ser till att alla kommit ombord innan han stänger dörrarna. Men enligt Rainer Andersson kan dörrarna på X60 ibland stängas av sig själva, så att passagerare kläms.

Arne Gårdman beskriver hur hela tåget kan tvärdö när två X60-enheter kopplas ihop. Förklaringen är att datorerna i olika enheter har utrustats med olika programvara och inte kan kommunicera med varandra.

Följden blir förstås försenade eller inställda tåg. I resenärernas ögon går tågen ”aldrig” att lita på. Och periodvis har faktiskt vartannat tåg varit försenat eller inställt när folk ska till sina jobb. De tåg som går blir överfulla.

Passagerarnas ilska spiller över på personalen.

– Hur man tar det är väldigt individuellt, säger Arne Gårdman. Jag brukar tänka: Gårdagens försening, vad betyder den i dag?

Värre för värden
– Däremot är det jobbigt när vi måste utrymma tåg. Jag tar det säkra före det osäkra. Har ett hjullager gått varmt ska tåget ur trafik. Men då händer det att 150 passagerare står och skriker rätt ut mot mig. När tåget är sent ser föraren ofta bara ett fult finger i backspegeln. Tågvärden, som måste ut på plattformen, drabbas värre. Fredrik Ericss
on kan ibland förstå resenärerna.

– På vintern fungerar pendeltrafiken pinsamt dåligt. Till stor del är det Banverkets fel: spårbrist, växelfel, signalfel. Men jag är kritisk mot Stockholmstågs personalplanering. Vi kan nästan aldrig ta ut vår ledighet, och skiftarbetet sliter.

De fackliga företrädarna är eniga om att Stockholmståg hade räknat fel på personalbehovet när bolaget tog över trafiken i somras. Vems felet än är fattas förare som kan köra de nya tågen. Och eftersom Storstockholms Lokaltrafik (SL) kräver att nya tåg ska tas i bruk enligt ett bestämt schema tvingas Stockholmståg utbilda tiotals nya X60-förare.

De hämtas bland de egna förarna och tågvärdarna. Vilket gör att den personal som inte utbildas jobbar övertid. Inga extra ledigheter beviljas. Arbetsmiljöutbildning, medarbetarsamtal och annat skjuts på framtiden. Dessutom har 25 lokförare hyrts in från bemanningsföretag.

Håller tabellen
Men den här kvällen rullar Arne Gårdmans tåg på enligt tidtabell. Vid Stockholms central håller en passagerare fast i dörrarna för
att en kompis ska hinna med tåget. Tricket misslyckas, och Arne Gårdman konstaterar: ”Jag var i tid, det var inte du”.

Söder om stan finns Arne Gårdmans favoritsträckor. Skogar och sjöar gör färden vilsam. I Huddinge har det mötande tåget tvingats stänga av en vagn. Den står som en mörk glugg i det upplysta tåget, där människor trängs i de övriga vagnarna. Efter en kort paus i Tumba vänder tåget norrut. Arne Gårdman har hunnit sträcka på benen, nu sitter han avspänt i förarstolen. Tåget funkar, trafiken flyter. Rubrikerna om ”pendelkaoset” känns just nu främmande.

Arne Gårdman har provat andra jobb, men återvänt till lokföraryrket. När vi kör genom centrala Stockholm blänker ljusen i det svarta vattnet. Han tittar ut och utbrister:

– Den här vyn tröttnar jag aldrig på.

Läs också: artikeln "… signalfel.."