Kultur

Hårresande historia

BÖCKER. När jag gickpå gymnasiet 1983–86 fanns det en röd khmer i parallellklassen. Kände honom egentligen inte särskilt väl. Kanske gjorde ingen det. Jag var med på ett hörn i en smalfilm som han började spela in. På en bildlektion målade han ett Hitleransikte. Han var för ung för att ha deltagit aktivt i några våldsamheter. Troligen hade han ändå kunnat berätta hårresande saker. Om vi bara hade varit intresserade.

Dead Kennedys sjöng om Pol Pot. Dubbel-lp:n Concerts for the People of Kampuchea – med bland andra The Clash, The Who och Queen – fanns i skivsamlingen. Det fanns där hela tiden i bakgrunden, men skärpan har varit inställd på annat. Det var förmodligen först när jag för några år sedan läste Margaret Drabbles Kambodjaroman The Gates of Ivory (1991) som jag förmådde fördjupa mig på allvar i det som hände i slutet av 1970-talet. När nutidshistorien hunnit bli vanlig historia.

Nu sitter jag med tre böcker om Kambodja framför mig. Eller så borde det ha varit. Ett kambodjanskt fängelseöde av Vann Nath (förlaget Tranan) har blivit försenad. Jag har läst boken i engelsk översättning. På Peter Englunds hemsida kan man läsa hans förord. Boken behandlar konstnären Vann Naths upplevelser i det hemska tortyrfängelset S-21 där han satt i ett år och överlevde mot alla odds. Ett antal av Vann Naths målningar som skildrar vakternas behandling av fångarna finns avbildade.

Vidare har vi den redan i våras utkomna Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling, som ställer frågor kring den resa som fyra svenskar gjorde i Pol Pots Kampuchea 1978. Hur kunde de missa att ett folkmord pågick? Jan Myrdal, en av svenskarna, försvarade sig i en artikel i Aftonbladet. Bortsett från att den är lite illa redigerad ger boken en bra bild både av situationen i Sverige på 1970-talet och av Kambodjas historia.

Bristande författaretik
En av de fyra ville inte vara med i boken. Fröberg Idlings försöker kringgå detta eventuella problem genom att förvandla Marita Wikander till den ”fiktiva karaktären” Annika Andervik. Vad är det för sorts journalistik? Tänk om man bara skulle skriva om människor som ville vara med?

Dessutom gör han med denna manöver oss bara ännu mer nyfikna på just Wikander. En sökning i Libris ger en träff på Marita Wikander som utgivare av en text av religionshistorikern Stig Wikander. Enligt Stefan Arvidsson Ariska idoler, hade denne fascistsympatier och umgicks i SS Ahnenerbe-kretsar på 1930-talet. Med tanke på att Marita och Stig bär samma efternamn skulle någon form av släktskap kunna föreligga. Vare hur det vill med den saken. Marita Wikander sökte sig till den andra sidan av höger-vänsterskalan. Hamnade i Paris 1968 och träffade där kambodjanen Huor Someth.

Mycket – om än inte allt – som man ville veta efter att ha läst Pol Pots leende får man prydligt serverat i Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor (född 1975) som är Marita Wikanders son. Hela bakgrunden: Hur Someth och Marita planerade ett liv tillsammans. Hur deras planer hela tiden kullkastades av den revolutionära skolning Someth underkastas, bland annat i Nordkorea.

Aktuella likheter
Kanske finns det en parallell mellan de röda khmererna och talibanerna? I båda fallen handlade det om pojkar som utsattes för indoktrinering för att sedan släppas lösa med vapen i händerna. För offren spelar det liten roll om terrorn sker i Allahs eller partiets namn.

Jesper Huors föräldrar får två lyckliga år tillsammans medan Someth tjänstgör vid Kambodjas ambassad i Östtyskland. Våren 1977 kallas Huor Someth hem av regimen. Han är då 29 år. Vid avskedet säger han till Marita: ”Kanske blir jag aldrig så gammal som 30 år?” Sedan hör ingen något mer från honom.

I boken får vi följa Jesper Huors sorgsna sanningssökande resa i faderns (och även moderns) fotspår. Ska han äntligen få veta vad som hände? Stundtals är det spännande som en thriller. Bland det otäckaste han får veta är att ”Dödens fält” sålts till ett företag som vill omvandla museet till någonting lite mer turisttillvänt i stil med Disneyland. Också Jesper Huor frågar sig hur föräldrarna kunde undgå att genomskåda allt ideologiskt skitsnack. Med tanke på att Marita Wikander faktiskt letade efter sin make måste hon väl vara lite mer ursäktad än de andra som deltog resan 1978.

Samma vår, 1977, som Huor Someth lämnade ambassaden i Östberlin var även jag i Östtyskland. Tio är gammal, på semester med familjen. Vi hälsade på min moster som undervisade vid universitetet i Greifswald. Med tanke på allt man hört senare, om Stasi, om angiveriet med mera, var det kanske inte något riktigt lyckat semestermål. Inte en ”Holiday in Cambodia” kanske, men likafullt ett besök i en diktatur.

Titel: Ett kambodjanskt fängelseöde.
Författare: Vann Nath
Översättare: Hans Johansson
Förlag: Tranan

Titel: Pol Pots leende. Om en svensk resa genom röda khmerernas Kambodja
Författare: Peter Fröberg Idling
Förlag: Atlas