/media/lotidningen/media/images/nyhetsbilder/vt2007/miroslav.jpg
Inga sötsaker. – Mest handlar det om att byta miljö och komma ut från kontoret när jag kört fast och är alldeles tjock i huvudet. Då går jag på kafé. Oftast på olika ställen, jag kan traska långt för att byta ställe och inte fasta i en vana, berättar Miroslav Sokcic som bland annat har som jobb att formge bokomslag. Foto: Henrik Montgomery.

I Miroslavs lilla svarta står inget begripligt. Det är det som är grejen. Som bokomslagsformgivare måste man ibland gå på kafé och skriva ner lösryckta ord för att få till ett dagsverke. LO-Tidningen har tittat närmare på ett av de där jobben som ingen tänker på att någon har.

– Oftast går jag till jobbet rätt tidigt, efter att jag lämnat barnen. Hemma går det inte att jobba, det är för mycket hinder med tvätten som tittar på en, tv:n och all mat. Går jag till jobbet blir det som en slags påminnelse om att ”nu ska jag jobba”. Och så tycker jag att det är rätt skönt med en rutin, säger Miroslav Sokcic.

Kontoret är ett avskalat ställe med blanka vita skåp utan handtag och stora trendiga ekbord. Men för att få snurr på tankarna kan ibland också fik och konstgallerier fungera som tillfällig arbetsplats.

– När jag har fått ett nytt omslag som jag ska formge är det lätt att jag vill börja skissa direkt. Men då blir det den första och kanske enklaste idén jag gör. Och sitter jag framför datorn för att leta inspiration blir det att jag börjar surfa på annat. Så då går jag ut och traskar.

Börjar i annan ände
Och ofta slutar promenaderna på ett kafé. Där samlar Miroslav Sokcic sina intryck genom att skriva ner lösa ord i sin anteckningsbok, ord som han sedan kan använda när det väl är dags att plocka fram ritblocket.

– Det funkar så att jag sitter och jobbar, kastar skissen, jobbar mer och kastar igen. Innan jag har skickat något förslag till förlaget har jag gjort i snitt fyra eller fem helt olika omslag. Och ofta kommer det sedan tillbaka med antingen ett ”vi gillar det, men…” eller ett ”gör om”, berättar Miroslav Sokcic.

Det är ett par år sedan han halkade in på bokomslagsbanan, och då mest av en slump, efter att han utbildat sig till grafisk formgivare. Det funkar så att två förlag som Miroslav Sokcic jobbar åt hör av sig när de har nya böcker på gång. Ibland är boken klar och finns att läsa, ibland är det bara idén som är spikad. Oavsett hur det är har han sällan läst hela boken när han ska göra
framsidan.

– Jag har ju ändå något att gå på, och förläggaren eller redaktören hjälper mig att förmedla rätt stämning eller tema. Sedan gäller det att göra ett omslag som har rätt manér och som signalerar vilken genre boken tillhör utan att fastna i klichéerna.

Onödiga men kreativa köp
Och i jakten på inspiration köper Miroslav Sokcic alla möjliga udda prylar.

– Jag är så nördig att jag kan köpa en bok bara för att omslaget är så snyggt. Samma sak gäller skivor, och så kommer jag hem och lyssnar och tänker ”vad är det här”? På semestern kan jag köpa cigaretter trots att jag inte röker eller kaffe bara på grund av paketet, berättar han och skrattar åt sig själv.

FAKTA: Miroslav Sokcic om…
…arbetsdagen: Börjar typ åtta och slutar typ fyra. Men ibland fortsätter den hemma igen om det är mycket att göra.
…uppväxten: Jag kommer från en stadig arbetarfamilj, uppvuxen i Södertälje och med föräldrar som jobbade på fabrik och städade.
…sina krav på kaféer: Att de ska ha gott kaffe.
… yrkeshemligheter: Att det måste finnas plats för fingrarna i marginalen på en boksida. Är det vita utrymmet för smalt sitter många och irriterar sig. Och så får inte texten gå för långt ner på sidan, då kan läsaren uppleva att texten är på väg att rinna ut ur boken.
…att skriva en egen bok: Det skulle jag nog aldrig göra. Jag känner till mina begränsningar och en hel bok skulle jag nog inte klara av.