”Vi sitter i klistret” heter det alldeles i början av Vladimir Gelfands krigsdagbok, som i Elke Zjerstjanojs urval sträcker sig från den 13 januari 1944 till september 1946. Fiendens granater regnar ned från himlen över hans pluton, men den unge officeren är segerviss: ”Bit ihop tänderna, Ivan!”

Rena stridsskildringar är annars inte så vanliga i dagboken som man skulle kunna tro. Och ”klistret” visar sig inte segare än att röda arméns totala övermakt snart framskymtar på varje sida. Man rycker framåt i snabb takt, i slutet av april når man Berlins förstäder där frontlinjen förflyttar sig gata för gata, våning för våning, rum för rum. Än i dag kan man följa skottduellernas förlopp via kulhålen på många av Berlins bakgårdar. Fast löjtnant Gelfand själv hamnar i de bakre leden och kan besöka den beryktade Reichstag först när striderna är över. Uppe på riksdagshusets tak klottrar han: ”På Berlin, den besegrade, spottar jag.”

Besvikelse över den uteblivna slutstriden
Gelfands besvikelse över den uteblivna slutstriden går inte att ta miste på. Men för dagboken innebär krigsslutet och den närmaste efterkrigstiden snarast en förbättring. Om man betänker det enorma lidande som kriget förde med sig är stilen i den första tredjedelen av Gelfands dagböcker snarast sval.

Han har litterära ambitioner – han säger själv att han vill bli författare – men det är ingen sentida Goya som rör sig i stridernas brinnande inferno. Han noterar de avslitna benen och de uppsprättade bukarna, men gestaltar det aldrig till en levande bild.

Han berättar om den farliga flodövergången, men faran kommer aldrig till uttryck i stilen. Som jämförelse kan man ta den tyske diktaren August Stramm, i vars frontrapporter från första världskriget en kronisk trötthet gradvis äter sig in i stilen och till sist slår sönder den. Innan han till sist dukar under för en kula består meningarna mest av en mängd stumma utrop!

Efter krigets slut verkar det som om Gelfand naturligt nog får mer tid över för sin dagbok, diskrepansen mot den bakgrund som man ändå ser framför sig blir därför inte lika stor. Han skaffar sig en kamera och dokumenterar det han ser. Han ingår i  ockupationsarmén och det han berättar om nu är vardagen i röda armén.

På jakt efter kärleken
Han är på jakt efter den stora kärleken – med höga romantiska ideal – men hamnar som så många andra på kliniken för att bota sin könssjukdom. I fyllan och bakfyllan träter han med officerskolleger och spyr bitterhet över dem som har en snabbare befordringsgång.

Det är kort sagt en rysk soldats tyska vardag så som den skulle komma att gestalta sig fram till röda arméns återtåg i mitten av nittiotalet: i bokens bästa stunder framträder denna svunna gråa värld med all sin brist och rikedom.

Gelfands tyska dagbok  . Kanske kunde man önska att fler hade gjort som han, fört dagbok. Det är en svindlande tanke hur många berättelser det finns och fanns från det stora kriget.

Peter Handberg
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören