BIOGRAFI. Claes Hylingers Hotell Erfarenheten har varit som min plånbok den senaste tiden, alltid med när jag lämnat hemmet. Men den har fått mig att känna mig rik.

Så har det alltid varit med Hylinger, vars författarskap någon gav mig i present strax efter att Ett långt farväl kom ut 1981. Av den sorgliga kärleksresan i den lärde jag mig att ta min kärlek till Finland på allvar, att olycklig kärlek – till en person, inte Finland – kan vara ett sätt att leva, och att obskyra poeters sällskap kan vara det bästa. Bland annat.

Jag hade lite svårt att komma över att vi är så många som beundrar Hylinger, att vi nästan är ett stort hemligt sällskap som breder ut sig i tid och rum. Det liknar att upptäcka att det finns miljoner människor som älskar Tove Jansson. När man vill tro att man är ensam, lite utvald. Den sortens missunnsamhet hos läsarna är tecken på ett stort författarskap.

Den stora refrängen
Hotell Erfarenheten är en rapport från den tid i livet som är summeringens, när det är dags att tänka på den stora refrängen. Hur såg mönstren i livet ut, vad finns kvar.

Hylinger går som ofta i barndom och ungdom och citerar gärna sina gamla anteckningsböcker. Han minns hur han som tolv-trettonårig gamäng med allt framför sig, med förvåning betraktade sin beundrade farmor som verkade ha svårt att fatta vissa saker. ”Jag kan inte fatta att jag är så gammal!”.

Men nu kan han själv se på barnet i backspegeln, genomskåda hans otålighet: ”Jag har passerat de sextio och börjar förstå”.
Under de virvlande mönstren i erfarenhetens gobeläng – här finns perfekta små mikrobiografiska utkast över Winston Churchill, Robert Louis Stevenson, möten med idolen Frank Sinatra – har Hylinger lagt en grundton om förgängelse. Han citerar Proust, Emerson, den persiska skalden Abu Said, en odödlig dikt som bara den gör det viktigt att läsa den här boken, och så förstås de vanliga gestalterna i Hylingers universum: brodern, fiskhandlaren, människor i en bar, vänner i Paris.

Slutet sist
Och allt tycks – liksom förstrött, det är konsten – handla om förgängelse och den vemodiga trösten i närvaron i nuet. Slutet kommer ju alltid sist. Många har känt sig kallade att beskriva Hylingers mästerskap, men det är något undflyende i hans stil som fångar en för gott.

Själv blir jag ofta irriterad när jag läser, fastnar i repliker med tungt släp, tycker mig se preciösa djupsinnigheter torna upp sig, dessa promenader, dessa lättjans timmar som tycks håna en hel civilisation av motsatsen.

Och det är det som fäster, den envisa promenaden genom livet, reflektionsförmågan, den lite sorgsna skålen i fin whisky. Motståndets estetik har här en varaktig kandidat. Vem mer än denne författare för till vår kunskap den att åldrandets erfarenhet innebär finare fokus: ”Att man över huvud taget lägger märke till växters beteende är förstås ett tecken på att man inte är ung längre”. Med tillägget: ”Småkryp har jag också börjat uppskatta”.

Att skriva i efterhand
Och hela tiden, under alla denna knallbildning, en lågvoltsladdad känsla av nåt som liknar melankoliska skuldkänslor. Allt man inte gör av sitt liv, allt man inte sa, alla erkänslor man höll inne med. Skriva i efterhand i stället för att agera i nuet, fåfäng gå. Ok, jag citerar Abu Said, översatt av Eric Hermelin, vars porträtt Hylinger också skissar, medan han i förbifarten noterar att de medeltida persiska skalderna säger samma saker som han själv i vargtimmens vaka:

”Jag har med egna händer satt eld till min skörd;
Varför skulle jag beskärma mig över min fiende?
Ingen människa är min fiende. Jag ensam är min fiende:
O, ve mig! Ve, min hand! Ve, mitt mantelsläp!”

Titel: Hotell Erfarenheten
Författare: Claes Hylinger
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Ulrika Milles
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören