Hon kan städa på fem språk

­

Karine Tonojan Wester bytte yrke trots att hon inte ville. Foto: Björn Lindgren.

– Det är jobbigast för mamma, berättar Karine Tonojan Wester.
Sedan hon blev städerska har hon själv vant sig vid känslan att vara utbytbar och osynlig. Samtidigt längtar hon tillbaka till det yrkesliv hon lämnat bakom sig – en tid då hon var efterfrågad expert.

– Det är klart att jag skulle ha tagit ett annat jobb, men nu var det här det som dök upp först och jag tänkte att det är en chans som jag inte får låta gå mig förbi. Och när jag sedan fick en fast tjänst ville jag inte göra min chef besviken, säger Karine Tonojan Wester.

Hon pratar om jobbet som lokalvårdare på plåtfabrikens huvudkontor i den skånska glesbygden. Ett jobb som Karine Tonojan Wester tog efter att ha immigrerat till Sverige för fem år sedan. Men hennes historia börjar långt tidigare och på en helt annan plats.

– Jag visste redan som barn att jag inte skulle bli kvar i min hemstad i Armenien. Jag blev bara kär i utlänningar, och när jag gifte mig med en tysk man flyttade jag också med honom till Leipzig i dåvarande Östtyskland.

Började och slutade
Väl där avslutade Karine Tonojan Wester sina lärarstudier och efter att hon fött sitt andra barn började hon undervisa i ryska.

– Jag orkade i tre år. Sedan blev det för jobbigt med all kommunistisk propaganda och jag vaknade varje morgon och önskade att jag slapp åka till jobbet. Då visste jag att det var dags.

Dags att sluta, och det gjorde Karine Tonojan Wester. Och det krävdes en tuff period som arbetslös och nyskild innan hon skulle hitta tillbaka till arbetslivet.

– Det var som att vinna på lotto. Jag vet att jag tänkte att det här är jobbet jag letat efter hela tiden. Jag kände det direkt och jag kan känna det än i dag, berättar hon.

Jobbet var som guide på en stor och välrenommerad turistbyrå där Karine Tonojan Wester stannade i 14 år. Och hon berättar om känslan av att vara behövd, om hur människor vände sig till henne för att få hjälp och råd.

Ungefär samtidigt som byrån privatiserades dök ännu en utländsk man upp och fångade Karine Tonojan Westers hjärta, den här gången en svensk. Efter ett par års pendlande flyttade hon och parets gemensamma son, Philipp, över till Skåne.

– Redan när jag gick på komvux för att lära mig svenska tänkte jag att det här skulle jag kunna göra, undervisa vuxna. Jag behöver bara bli lite bättre på språket. Men sedan frågade en granne om jag ville städa och det ville jag ju.

Fortsätter hoppas
Hela grejen är typisk för Karine Tonojan Wester. Hon är visserligen galet överkvalificerad för sitt jobb som städerska eftersom hon talar fem språk flytande, har en lärarexamen och är utbildad guide – men hon lyckas ändå hålla liv i yrkesstoltheten. Drömmen om att få jobba som lärare eller guide finns där under den grå städuniformen.

– Det här är det bästa för mig just nu, jag har en son som jag vill hinna vara med och som behöver mig. Med ett annat jobb och andra tider skulle det inte gå. Och dessutom har jag framtiden för mig, det är ingen som fattar att jag är 53 år och jag känner mig inte så gammal att jag tänker sluta drömma.

Men det kräver ork att hålla de negativa tankarna borta, och det är inte alla som förstår hennes val. Karine Tonojan Wester berättar att hon slutat berätta vad hon gör för släkt och vänner i Tyskland och Armenien.

– Mamma blir bara ledsen och gråter. De förstår inte hur arbetsmarknaden fungerar här, konstaterar Karine Tonojan Wester och suckar tungt och uppgivet innan hon fortsätter.

– Städning är också ett jobb som ska göras och de som städar är människor, så varför skulle inte jag kunna göra det?

Och för att uthärda väntan på att sonen ska klara sig själv jobbar Karine Tonojan Wester ännu mer.

– Här hemma finns alltid att göra och det hjälper att hålla tankarna upptagna av annat. Det gäller att inte börja tänka på varför jag gjorde så eller så. Ingen kan ändå ändra det som varit.

FAKTA: Karine Tonojan Wester.
Ålder: 53 år.
Bor: I Förslöv mellan Ängelholm och Båstad.
Jobbar: 25 timmar i veckan som lokalvårdare på ett plåtföretag.
Familj: Maken Rolf, sonen Philipp, 8 år, sonen David, 25 år, och dottern Anna-Mari, 31 år.
Längtar till: Att Philipp ska bli stor, jag tänker på det varje dag trots att tiden går så fort.
Om rollen som städerska: Det är inte alla som kan konsten att städa när folk är kvar i rummet. Det kräver också att man känner av stämningen. Jag lärde mig snabbt allas namn för att bryta det opersonliga, och det hjälper.
Karriär:  Hela mitt liv är min karriär, allt jag har gjort.
Städar hemma:  Allt mer sällan även om jag har blivit bättre på att se vad som borde göras.
Modeintresset:  Är stort, men klädkontot har krympt sedan jag började jobba i uniform. Numera handlar jag för lika mycket per år som jag tidigare la per månad.

Läs också: nyhetsartikeln ”De tog en ny väg mitt i livet”

Läs också: reportaget ”Hon botar med hästkrafter”
Läs också: reportaget ”Han tjatade sig till ny chans”
Läs också: reportaget ”Hon klippte av för att föda”
Läs också: reportaget ”Han lärde sig maktens språk”