Han tjatade sig till ny chans

Börjar om. – Nu gör jag det här för min egen skull, till skillnad från gymnasiet då jag var mycket mer omotiverad, och det är skönt att slippa ha en massa olika ämnen utan bara kunna koncentrera sig på ett, berättar Peter Reinerdal som skolar om sig till rörmokare efter att ha varit verktygsslipare i snart 20 år. Foto: Janerik Henriksson.

De flesta har lekt med tanken. Peter Reinerdal tog den på allvar innan det var för sent. Han byter yrkesbana och har satt sig i skolbänken igen för att lära sig allt som värt att veta om rör. Och på köpet dubblar han sina chanser att få jobb.

”Energiförbrukning finns inte”, står det på en lapp med tydlig pekpinneton. Sedan förklarar någon besserwisser att energi är oförstörbar och rekommenderar uttryck som energianvändning, värmeförbrukning och elförbrukning. Jag står och väntar på en av eleverna på vvs-linjen i Västerås. Det ser ut ungefär som i träslöjden. Snart är det lunchrast och på väggen sitter ett klassiskt skolur, en sådan där klocka där visarna tar tydliga små ministeg över urtavlan. I de här skolsalarna tillbringar Peter Reinerdal sina dagar.

– Man har ju bara ett liv. Och då frågade jag mig själv – vill jag stå på den här verkstaden till dess att jag är pensionär? För vill jag göra något annat måste jag göra det nu. Tiden går.

Tanken om en ny karriär växte fram under dagarna som verktygsslipare, där Peter Reinerdal tillverkade och slipade verktygsdelar till maskiner. Ett yrke han valde efter gymnasiet och som han haft i snart 20 år.

– Men det blev aldrig riktigt som jag hade tänkt mig. Först bytte jag jobb i några vändor men i längden var det inte lösningen. Jag tyckte ändå att det var riktigt jobbigt att gå upp på morgonen. Och när jag visste att jag inte gjorde ett bra jobb klarade jag inte av att fortsätta, berättar han.

Blev deppig
Men innan han satte sig i skolbänken gick han ner i kolkällaren, som han själv säger.

– Förra hösten blev jag arbetslös på grund av arbetsbrist och sista månaden gick jag hemma med full lön. Det var både bra och jobbigt. Jag kände mig helt värdelös som bara åkte hem och satte mig och väntade efter att ha lämnat barnen. Då började jag tänka.

– Så hittade jag den här vvs-utbildningen och tänkte att rörkrökare kunde vara intressant. Hade jag inte varit så höjdrädd hade jag nog gett mig på att bli snickare, men det går inte. Och det viktiga är att det blir en förändring.

Med nyvunnen glädje vände sig Peter Reinerdal till arbetsförmedlingen som snabbt spräckte hans bubbla. Beskedet var att han skulle koncentrera sig på att hitta jobb inom sin egen bransch i stället för att snegla på helt nya yrken.

– Vi ältade väl det där ett par gånger och hon gav sig inte och inte jag heller. Så jag började ringa runt och fråga efter lärlingsplatser för att kunna visa arbetsförmedlingen att jag skulle få jobb om de lät mig lära mig rörkrökaryrket.

Och envisheten lönade sig. Peter Reinerdal hittade en rörmokare som lät honom gå bredvid och prova yrket. Under dagarna hos arbetsförmedlingen började han hålla ögonen öppna efter vvs-företag som sökte folk och han upptäckte att de annonserna var vanligare än de om jobb som verktygsslipare. Sent i somras gav sig arbetsförmedlingen och skrev in honom i skolan.

Vet att han vill
– Det här är ju det jag har tjatat om i ett halvår, så nu måste jag ju vara motiverad. Men visst är det ett jädrans tempo.

I efterhand framstår Peter Reinerdals beslut som både enkelt och logiskt. Men i praktiken vet han ingenting om vad som händer när han är färdig.

– Nu har jag i alla fall två ben att stå på. Och trots att jag avskytt att vara arbetslös kan jag inte säga att jag är rädd för det. Då tycker jag att det är värre att göra det där klassiskt svenska och säga att allt är okej hela tiden. Trots att det inte är det, och man själv är den som måste ta smällen.

Han liknar förhållandet till jobbet vid en kärleksrelation.

– Jag hade en gång en arbetskollega som slutade och startade eget. När han kom tillbaka på besök sa han att ”det här skulle jag ha gjort för 20 år sedan”. Och det är klart att så har det ju varit för mig med, jag har tänkt på det här länge men utan att göra något åt
det. Man vet vad man har men inte vad man får.

Och så tog Peter Reinerdal det lilla stora steget och började om, en bit in i livet med familj och hus och bil och en massa på spel.

– Min fru peppar mig, när jag tvivlar brukar hon peka på garaget och påminna mig om att det står där. Jag som alltid säger att jag inte kan snickra, jag har ju lyckats bygga ett garage, så varför skulle jag inte klara av det här?

FAKTA: Peter Reinerdal.
Ålder: 39 år.
Familj: Hustrun Elisabeth, sönerna Emil, 2 år, och Rasmus, 5 år.
Gör: Pluggar till vvs-montör.
Oroar mig för: Att inte barnen ska ha det bra.
Att aldrig säga aldrig: Har jag lärt mig. När jag gick ut plugget sa jag att jag aldrig skulle plugga igen. Men den här gången gör jag det för min skull, det är annorlunda mot hur det var i gymnasiet.
Gråter: Gör jag inte ofta. Men jag grubblar och kan gå hemma och sura när det är jobbigt.
Om ett tredje yrke: Frågan är om jag hinner det innan jag blir för gammal. Men kanske tar jag ett sidospår till det här…

Läs också: nyhetsartik
eln ”De tog en ny väg mitt i livet”

Läs också: reportaget ”Hon botar med hästkrafter”
Läs också: reportaget ”Hon klippte av för att föda”
Läs också: reportaget ”Han lärde sig maktens språk”
Läs också: reportaget ”Hon kan städa på fem språk”