Han lärde sig maktens språk

Stort kliv. – Det låter väldigt glassigt, att vara utredningschef. Men även jag kan sakna att få jobba med händerna, berättar Ola Asplund på IF Metall som gjorde facklig karriär av bara farten. Foto: Anders Wiklund.

Innanför ögonlocken finns verkstadsgolvet alltid kvar. Men ibland måste Ola Asplund blunda för att inte verkligheterna ska krocka. Han är svarvaren som blev pamp och som nu försöker ha ett ben i varje vardag.

– Välkommen.

Ola Asplund är tidigt på kontoret i city eftersom hans dagar snabbt fylls med möten. Han tar emot i sitt hörnrum och vi slår oss ner i en soffgrupp. Som utredningschef på ett av de största LO-förbunden är han van vid journalister och det hörs.

– Jag ansvarar för en enhet med åtta tio utredare som i sin tur har till uppgift att ta fram de fakta som IF Metall behöver för att bedöma vad olika lagar och fenomen får för konsekvenser för våra medlemmar.

Ola Asplunds mobil ringer i kostymens innerficka. Han ursäktar sig och svarar. Rummet är varken stort eller litet. På en av väggarna hänger en platt tv och i fönstrena står blommor, prydnadssaker och flera pokaler. Skrivbordet är täckt med tjocka högar av papper och på en whiteboard har någon gjort en enorm skiss över något som ser krångligt ut.

Han lägger på och jag ställer frågan som snurrar i mitt huvud:

Hur hamnade du här?

– Genom att jag inte har ryckt på axlarna, svarar Ola Asplund.

– Det har alltid varit naturligt för mig att lägga mig i saker, och jag har gillat den delen av det fackliga arbetet som går ut på att
backa upp dem som behöver stöd.

Det har snart gått 18 år sedan han gick av sitt sista pass som supportsvarvare på Craelius AB i Märsta. Det enda han visste då var att han behövde intellektuell stimulans.

– Det blev ekonomutbildningen. Och det visade sig att där fanns en del konstiga typer som hade attityden att de skulle bli något.

Unga spolingar som gick runt i kostym och pekade med hela handen till lärarna. Jag hade svårt att hålla mig för skratt, men jag insåg också att jag inte ville bli kvar i den akademiska världen.

Gillar både och
Numera är han den som tar emot de unga och nyutbildade universitetsstudenterna som kommer till förbundet, oftast utan att ha koll på det fackliga.

– Jag tycker att det är något av det bästa med mitt jobb, att få se hur de utvecklas och lär sig. Och att veta att de kommer att ta reda på en massa viktiga saker som spelar roll för oss inom industrin.

Ola Asplund är så positiv och övertygande som teoretiker att jag blir osäker på om han trivdes som arbetare.

– Det gjorde jag. Och jag minns precis den där sköna känslan av att få in en pall rostiga ämnen som vi sedan tillverkade borrkronor av till gruvindustrin. Borrkronor som sedan packades i prydliga, glänsande rader, och så kom basen förbi och sa helt kort ”bra”. Det var en härlig känsla, säger han och tystnar.

– Egentligen behöver jag den där konkreta kopplingen. Att bara tänka blir nog lite tråkigt.
Men att tänka en massa lönar sig i alla fall bättre ekonomiskt. Ola Asplund har mer än dubbelt så bra betalt i dag jämfört med om han hade varit kvar som svarvare. Och med pengarna och makten kommer även pampstämpeln.

– När man går där på verkstadsgolvet och ser politikerna och de fackliga ledarna på tv är avståndet oerhört, och det är svårt att ha något förtroende för dem. Men det är annorlunda på nära håll. Jag vet, för jag har sett hur det är när man tappar distansen. Då är makthavarna inte ett dugg overkliga.

Välanvänd erfarenhet
Och det är just de gångerna, när han kan plocka fram känslan från verkstaden trots att han sitter i ett snofsigt konferensrum, som Ola Asplund säger att han har mest användning av att själv ha stått på golvet.

– För det är samma sunda förnuft som funkar. Det jag har lärt mig genom min avancerade utbildning är att prata på rätt sätt, använda begrepp som de andra förstår. Men mycket av det jag gör bottnar helt i mina vardagliga erfarenheter och i resonemang som var de samma redan när jag fick mitt första förtroendeuppdrag.

Jag undrar om han någonsin tappar stinget och tycker att det fackliga arbetet känns oändligt. Ola Asplund skakar på huvudet.

– Jag grubblar inte. Jag har sämre dagar och bättre dagar, men det ligger inte för mig att grubbla.

Det händer att han åker ut till någon arbetsplats men för det mesta får han rapporter från verkligheten genom fackligt aktiva.

– Men det är klart, när jag försöker föreställa mig hur någonting ska fungera i praktiken så tänker jag ju på Craelius. Det är oundvikligt. Det var ju där jag började.

FAKTA: Ola Asplund.
Ålder: 53 år.
Familj: Fru och dotter, 20 år.
Bor: I villa i Stockholmsförorten Sollentuna.
Utbildning: Diverse, bland annat bygg-teknisk linje på gymnasiet och nationalekonomi på Stockholms universitet.
Titel på visitkortet: Utredningschef på IF Metall.
Matlåda: Aldrig.
Ville bli som barn: Veterinär.
Första jobb: Klippte gräsmattor åt kommunen.
Föräldrarnas yrken: Pappa var trädgårdsmästare och mamma arbetsterapeut.

Läs också: nyhetsartikeln ”De tog en ny väg mitt i livet”

Läs också: reportaget ”Hon botar med hästkrafter”
Läs också: reportaget ”Han tjatade sig till ny chans”
Läs också: reportaget ”Hon klippte av för att föda”
Läs också: reportaget ”Hon kan städa på fem språk”