I väntan på belöning
 |
| I början av december står det klar om Susanna Alakoski vinner Augustpriset eller inte. Hon beskrivs ofta som en arbetarförfattare. Hon är stolt över beteckningen men önskar att det fanns annat ord. Arbetare för tankarna till något manligt. Foto: Anders Wiklund. |
Äpple. Päron. Banan.
– Lägg sedan till en kniv och det blir fruktsallad.
Författaren Susanna Alakoski sitter på ett fik i Gamla stan, Stockholm. Arbetarförfattare skriver ofta med korta meningar, påstod jag någon minut tidigare. Korta meningar kanske ökar värdet av orden, resonerar hon. Ungefär som om det skulle finnas en bokstävernas inflation. ”En hyllning till kanslisterna på soc.” ”Ryslig bra.” Så är några omdömen om hennes bok Svina-längorna som nominerats till Augustprisets Årets svenska skönlitterära roman.
Boken handlar om Leena från Finland. En flicka som kommer till Ystad på 1960-talet och växer upp i en lägenhet i ett miljonområde med inomhustoalett och plastmattor på golvet. Berättelsen bygger delvis på hennes egen uppväxt. Susanna Alakoski beskrivs ofta som en arbetarförfattare.
Hon känner sig stolt över beskrivningen men helst vill hon hitta ett nytt ord. Ordet arbetare för hennes tankar till något manligt.
– Det låter tryggt, som om man har en anställning, men för mig är det inte tryggt.
Det var en kamp att skriva boken. I 15 år skrev hon ned sina tankar på kvitton och lappar då hon åkte buss. Drömmen att bli författare hade hon sedan hon var liten. Men det var svårt att få tiden att räcka till. Barnen var små. Dessutom jobbade hon, först som socialarbetare sedan som pressekreterare (v) åt Gudrun Schyman. Det var fullt upp. Men en dag skadade hon ryggen. Hon sjukskrevs. Kroppen värkte men huvudet var det inget fel på och plötsligt fanns det tid.
– Jag stod på knä och skrev på datorn, det gjorde ont, sedan reste jag mig och vilade ett tag innan jag återigen började skriva.
Bonniers hade då resonerat fram och tillbaka om att publicera de texter hon skickat in. Till slut tackade förlaget nej. Susanna blev förbannad. Sedan fick hon friår och kom in på författarskolan på Biskops-Arnö. Där fick hon ytterligare tid att sammanställa det hon skrivit på kvitton.
Mycket handlade om att stryka, stryka och stryka.
– Det är ett vidrigt jobb, säger hon.
Svinalängorna är 300 sidor, men det finns 300 sidor till. Bortgallrade.
– En roman kan tyckas mycket, men det får inte plats så mycket, säger hon.
Hon berättar om sin svåger, läkaren.
– Vi talade om bakfylla och han sa att det man har i kroppen då man är bakfull är formalin. Jag skrev det som första meningen i ett kapitel att bakfylla luktar formalin. Sedan byggde jag vidare, säger hon.
Vad ska hon då göra med allt som inte kom med i Svinalängorna?
– Det som ligger närmast för stunden är att skriva en bok om kränkningar mot kvinnor. Man gör det man måste. Det finns en rangordning inom en själv. Jag skriver om det som ligger mig närmast. Det är ett ämne som jag sysslat med som socialarbete och i mitt politiska arbete.
Att lämna en anställning och hoppa ut i ovissheten och endast hålla en dröm i handen om att bli författare är att våga.
– Jag var förfärligt rädd, säger Susanna Alakoski.
– Jag hade yrkesarbetat i 20 år och alltid haft en anställning. Det har varit min försäkring i livet, jag har inget att falla tillbaka på.
Samtidigt har jag en erfarenhet av att kasta mig ut. Hade jag inte kastat mig ut på okänd mark hade jag aldrig tagit mig någonstans. Susanna Alakoski säger att hon är den enda i släkten som gjort en klassresa.
– Den har varit i längsta laget. Det hade varit skönt om den inte varit så lång, skrattar hon och beskriver klassresan som en planlös resa utan mål.
– Man vet att man vill till något bättre, men man vet inte till vad. Det finns många inten. Man vill inte bli som mamma, pappa, grannen eller bli städerska, korvkioskbiträde. Vad man vill bli är svårare att veta. Dessutom lever man i en miljö där ingen kan hjälpa en att definiera det.
Om drygt en vecka är det dags, den 4 december ska Augustpriset delas ut. Priset har aldrig tidigare gått till en debutant. Jag kan inte låta bli att ställa den klassiska sportfrågan.
Hur känns det?
– Jag har varit så glad det senaste halvåret, sedan boken kom ut och trodde inte att jag kunde bli gladare, men nu är jag gladare.
FAKTA: Susanna Alakoski.
Ålder: 44 år.
Aktuell: Som författare och Augustprisnominerad för sin debutroman Svina-längorna. Priset delas ut den 4 december. Nyligen kom även antologin Tala om klass som hon var en av redaktörerna för.
Familj: Man och tre barn.
Uppväxt: Vasa i Finland och Ystad.
Tidigare yrken: Press-sekreterare åt Gudrun Schyman och socialarbetare.
Medelklassmedaljer: Vit Volvo, bor i parhus men saknar vovve.
Bästa böckerna: Moa Martinssons Kvinnor och äppelträd, Harry Martinssons Nässlorna blomma och Stig Dagermans Bränt barn.
Hur blir man en bra författare: Talang, disci-plin och envishet. Sedan gäller att göra scener som beskriver hur det är i stället
för att bara skriva ”det satt tre personer på ett fik och de såg ut att ha det trevligt”.
Nästa bok ska handla om: Kränkningar mot kvinnor.
