ANALYS. Rumpnissarnas klassiska fråga ur filmen Ronja Rövardotter har fått förnyad aktualitet i  avtalstider. Den gäller LO-samordningen inför avtalsrörelsen, inte minst IF Metalls ännu så länge avvikande uppfattning.

Den kravspecifikation som IF Metall formulerat ihop med övriga industrifackförbund kostar  lika mycket som de krav övriga LO-förbunds enats om, översatt till industrins anställda. Det kan därför inte vara priset som förklarar reservationen och den ännu så länge rådande oenigheten om LO-samordningens vara eller icke vara.

Förklaringen om att det ”inte känns rätt” att eventuellt ta ut industriarbetare i en sympatiåtgärd för medlemmar  i andra förbund som har högre lön eller som får en högre löneökning än de egna medlemmarna verkar vara närmare sanningen.

I utgångsläget
IF Metalls ordförande, Stefan Löfven upprepar i intervjun i LO-Tidningen – se länk nedan – att han känner tveksamhet inför framtida eventuella sympatiaktioner med förbund och krav som industriarbetarna inte får glädje av. Om den ståndpunkten lever vidare är samordningsdiskussionen tillbaka på ruta ett.

Det tidigare beslutet om hur samordningen ska fungera, både i LO-styrelsen och representantskapet, innebär att förbunden binder sig för att ömsesidigt stödja varandra  och att industrins första stora avtal utgör norm för löneökningstakten. Ett enkelt antagande baserat på hur det brukar gå till i en avtalsrörelse leder till följande  scenario fram på vårkanten.

LO-förbunden når sannolikt inte sina uppspikade krav och därmed minskar skillnaderna mellan mans- och kvinnodominerade områden. Ett rimligt antagande är att starkt kvinnodominerade avtalsområden kan få cirka en hundralapp mer i löneökning än till exempel den manligt dominerade industrin.

Uttryckt på ett annat sätt kan till exempel Kommunals och Handels medlemmar sägas knapra in en halv procentenhet på det lönegap som finns mellan dem och industriarbetarna. Och just detta är avsikten med lönekravens utformning.

Inte troligt
Ett större steg än så kan det inte bli annat än om presenterade lönekrav och slutligt undertecknade löneavtal blir desamma. Men en sådan facklig framgång har inte funnits i historien och måste därför betraktas mer som ett hypotetiskt räkneexempel än som ett realistiskt utfall.

Runt en obeskattad hundralapp i månaden till kvinnornas fördel – kvinnodominerade avtalsområden –  är därför vad som i sak skiljer förbunden inom LO. Rumpnissarnas fråga är därför fortsatt motiverad.

Den kraft som nu läggs på att övertyga varandra om riktigheten i eller det orimliga i olika avtalskrav borde med fördel sparas till
senare i vinter då de riktiga förhandlingarna inleds – de med arbetsgivarna på andra sidan bordet.

Läs också: nyhetsartikeln "Vill vänta med beslut om sympati"
Läs också: intervjun med Stefan Löfven "Ensam mot resen av förbunden"