Brevbärarna vill se vad de har att leva på efter nyår
 |
| Ulla Jonsson, Mikael Hagström och Aspbjörn Lindbak med en del av dagens arbete framför sig. De är brevbärare i västra Stockholm. Foto: Claudio Bresciani. |
Brev, tidningar och reklam ligger på sorteringsborden. Det gäller att stressa på för att bli färdig till klockan halv tio då posten ska delas ut.
Brevbärarna Mikael Hagström. Ulla Johnsson och Aspbjörn Lindbak sorterar för fullt. Innan arbets-dagen tagit slut ska de ha tagit sig upp och ned i cirka 80 till 90 trappuppgångar var.
– Och det finns ingen hiss eftersom det bara finns trevåningshus här, förklarar Ulla Johnsson.
Tempot är högt på postkontoret vid Brommaplan, Stockholm. De tre kollegerna tycker att avgiftshöjningen i a-kassan är i dyraste laget. I dag betalar de cirka 300 kronor i fack- och a-kasseavgift. De är inte säkra – men efter nyår kan det bli så mycket som 600 till 700 kronor i månaden.
– Det blir en stor skillnad mot i dag. Det kan ju bli så att folk går ur facket om det blir för dyrt, säger Mikael Hagström.
Han har ändå inga planer på att lämna sitt fackförbund Seko för att spara in höjningen.
– Det gör jag inte i första taget. Det fungerar bra här, säger Mikael Hagström som inte själv är fackligt engagerad.
Både och
Aspbjörn Lindbak säger att det är bra om regeringens skattesänkningar gör att det blir mer pengar kvar i plånboken. Ändå tycker han att förändringen av a-kassan är dålig.
– Jag vet inte om det verkligen kommer att stämma att jag får mer pengar över. Och de som inte jobbar drabbas hårt. Det blir svårare att få ersättning, säger han.
Ulla Johnsson hoppas att regeringens förslag ska leda till fler jobb. Hon är dock tveksam.
– Det som kan se ut som en bra plan fungerar inte alltid i verkligheten.
Hänger ut dem utan jobb
Hon tycker att finansminister Anders Borg utmålar arbetslösa som lata.
– Jag har själv alltid haft jobb men det finns de som söker men inte lyckas få något. Nu dras alla över en kam. Det är ungefär som att säga att alla brevbärare är lata, bara för att det finns en eller två som är det.
Ulla Johnsson skyndar sedan iväg för att hjälpa en kollega med sorteringen. Om bara någon timme ska hon ut på sin runda.
– Jag går tre– fyra timmar och det blir många trappuppgångar, säger hon. Men den jobbigaste trappan är den hem till lägenheten.
Då går jag liksom på ett annat sätt, i en annan takt och då blir det jobbigare, säger hon.
