Höjda lägstalöner leder till högre arbetslöshet, ropar arbetsgivarna. Höga lägstalöner är en väg till ökad tillväxt, svarar LO-ekonomerna.

Striden om avtalens lägsta löner i den kommande avtalsrörelsen har märkts tydligt i rapporterna som kommit från parterna under senare tid. Flitigast har arbetsgivarna varit. Under den senaste månaden har Svenskt Näringsliv (SN) presenterat en rapport och närstående Handelns utredningsinstitut (HUI) en annan.

Tankegången kan sammanfattas så här: De lägsta lönerna är en språngbräda in i arbetslivet och de flesta som har en lön på den nivån kommer inom loppet av några år att förbättra sitt löneläge.

– En huvudförklaring till varför en liten grupp anställda ändå ligger kvar med låga löner är att de har låg produktivitet och inte förmår att höja den. Och de riskerar att slås ut från arbetsplatsen om lönekostnaderna höjs mer än vad produktiviteten ökar, säger Björn Lindgren, ekonom på Svenskt Näringsliv.

Behövs inget påslag
Slutsatsen blir att låga lägstalöner inte är ett problem och att en höjning skulle leda till minskad sysselsättning. För att underbygga sin argumentation hänvisar SN till en årsgammal rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). Den visade att de svenska kollektivavtalens lägsta löner stigit påtagligt det senaste decenniet och ligger på en hög internationell nivå.

Arbetsgivarna tappar dock rapportförfattaren Per Skedingers påpekande att ökningen av lägstalönerna inte är större än höjningen av genomsnittslönen, och att den internationella jämförelsen sätter de svenska lönerna i relation till länder som har lagstadgad minimilön. Att löner som regleras via avtal ligger högre än de som bestäms av lag är ett välkänt fenomen.

Faktum är att det finns försvinnande få jämförelser av lägstalönerna mellan olika länder där de slås fast i avtal. LO-ekonomerna konstaterade för några år sedan svenska diskare hade lägstalöner som låg under de danska och norska, men aningen över de tyska och finska.

IFAU-rapporten visar att lägstalönen i Teknikavtalet, tidigare Verkstadsavtalet, trendmässigt sjunkit i jämförelse med genomsnittslönen på avtalsområdet sedan 1980. Det senaste decenniet har värdet av lägstalönerna i Hotell- och restaurangs samt Handels avtalsområden ökat kraftigt, dock utan att avståndet mellan lägstalönen och genomsnittslönen har minskat. Det innebär att lägstalönerna i stora drag följt den allmänna löneutvecklingen.

Lönen ställs mot fler jobb
Just restaurangbranschen och detaljhandeln framhålls ofta som de branscher där lägstalönerna har störst betydelse. Arbetsgivarna hävdar att den högre personaltätheten i den amerikanska och brittiska handeln är ett exempel på hur lägre lägstalöner kan ge ökad sysselsättning.

Studier visar också att en höjning av lägstalönen inom restaurangnäringen leder till minskad sysselsättning i branschen. Däremot säger de inget om hur sysselsättningen sett över hela arbetsmarknaden påverkas. Där ligger nämligen kärnan i de två centralorganisationernas diametralt skilda syn på lägstalönerna.

Mycket av den fackliga retoriken inför vårens avtalsrörelse känns igen i den rapport som LO-ekonomerna Dan Andersson och Albin Kainelainen lade fram för två år sedan. De pläderar för högre lägstalöner som höjer omvandlingstrycket i ekonomin och därmed slår ut låglönejobben. Arbetare som tidigare hade låglönejobb skulle genom arbetsmarknadspolitik då flyttas till arbetstillfällen med högre produktivitet och högre lön. Höjda lägstalöner blir en piska som skapar ökad tillväxt i ekonomin. De anglosaxiska låglönejobben som arbetsgivarna efterlyser är just den typ av jobb som enligt LO-ekonomerna helst ska slås ut.

Läs också: nyhetsartikeln " Handelsanställda lever på ob"
Läs också: nyhetsartikeln "Tjänstemannafack har sämsta lägstalönerna"