Det skulle kunna pågå ett krig där ute. De två gängen skulle ständigt puckla på varandra om det inte vore för… avtalsrörelsen. Nu inleds fredsförhandlingarna.

Innan avtalsrörelsen – förlåt fredsförhandlingarna – drar igång beväpnar sig båda sidorna. Utredningar dras igång och de egna styrkornas moral ska stärkas. Det brukar heta att krigets första offer är sanningen, därför är det extra komiskt att de första skärmytslingarna sker i pressen. Krypskytte i form av debattartiklar och utspel som ska underminera motståndarens ställningar: Ob-ersättningen är otidsenlig, eller det är viktigt att se över lönesystemet.

Sedan kommer de första bombanfallen. Rapporter singlar mot marken. Ekonomer på arbetsgivarsidan har räknat ut att det är bra med stora löneskillnader. Fackliga ekonomer har kommit fram till att industrin går jättebra och att det därför går att höja lönen ganska mycket.

Industrin skickas fram
Här handlar det om att förbekämpa motståndaren samtidigt som man mobiliserar och bygger egna värn. De 15 LO-förbunden har redan samordnat sig. Strategin blir att skicka iväg ett av industriförbunden som första avtalstecknare. Samtidigt ska de LO-förbund som först tecknar avtal ge eldunderstöd till de andra förbunden som försöker rusa efter och nå upp till ungefär samma lönenivåer. Några av LO-förbunden inom industrin har dessutom gjort en pakt med industrifacken inom TCO och Saco.

Precis som facket har arbetsgivarna sina generalstaber. Almega, Svensk Handel, Teknikföretagen och Sveriges Kommuner och Landsting är några av dem. Kriget har ofta ett mönster.

Vi spår att facket någon gång i slutet av november har mobiliserat sina förhandlingsstyrkor och slipat sina avtalskrav. Offensiven närmar sig. Ungefär samma sak gäller för arbetsgivarsidan. Nu står de rustade till tänderna, redo för krig. Men så plötsligt hoar tomten in med sina renar och det blir lite rast och vila kring granen. I mellandagarna byter parterna inom industrin krav med varandra och sedan avfyras några raketer i nyårsnatten.

Dags för förhandlingar
Det är dags. Styrkorna ställer upp. Det gamla fredsavtalet går ut den sista mars för de flesta parterna på arbetsmarknaden. Eftersom ett regelrätt arbetsmarknadskrig då skulle kunna bryta ut inser kombattanterna att det är hög tid och sätta sig ned och förhandla fram ett nytt fredsfördrag.

Fackets idé är att sälja fred. Så fort de tidigare avtalen löper ut kan fackförbunden nämligen smälla av sin atombomb – strejken. Det får arbetsgivaren att hicka till och på förhand kräva inskränkningar av rätten att sympatistrejka. Strejken är trots allt ett grymt bra avskräckningsvapen och det starkaste skälet till att arbetsgivarna vill få till ett nytt avtal.

Fredsförhandlingarna fortsätter. Men ibland går det inte längre. Skyttegravarna har grävts så djupa att det inte går att ta sig upp. Strejken blir ett faktum. Vid sådana tillfällen kallas FN in, eller Medlingsinstitutet som det heter i Sverige. I den situationen är Medlingsinstitutet hatat av många och älskat av få. Det fredsförslag som institutet lägger fram är orubbligt, inte ett kommatecken får ändras. Visserligen kan de stridande förkasta förslaget men då får de vackert stå kvar i skyttegravarna tills en av dem förblöder, eller så accepterar kanske båda parter förslaget som ingen av dem gillar.

Till slut brukar dock generalerna komma överens. Freden är vunnen. Nu inträder nästa fas. Facket och arbetsgivarna går runt och berättar för sina medlemmar om vilket fantastiskt fredsavtal de fått. Nu gäller det att kyla ned stridslusten hos de egna styrkorna.
Förhandlingarna är dock inte slut än. Fackklubbarna ute på arbetsplatserna möter arbetsgivarna i nya fredsförhandlingar. Det stora fredsavtalet är slutet. Nu handlar det om hur pengarna ska fördelas och hur arbetsvillkoren ska se ut.

Freden är ett faktum. Åtminstone fram till att nästa avtal ska skrivas under.

FAKTA: De här är nyckelpersonerna
Jan-Peter Duker, står i bakgrunden och rycker och drar i trådar. Svenskt Näringsliv vice vd och ansvarig för arbetsgivarfrågor.
Erland Olauson, står i bakgrunden och rycker och drar i trådar. LO:s förste vice ordförande och avtalssekreterare.
Claes Stråth, generaldirektören för Medlingsinstitutet rycker in när parterna är nära att ryka ihop.
Lars Bonny Ramstedt, Sifs förhandlingschef och ordförande för PTK:s förhandlingschefsgrupp.
Mari-Ann Krantz, Sifs förbundsordförande.
Christina Nygårdh, Civilingenjörsförbundets förhandlingschef.
Bengt Olsson, HTF:s ordförande.
Håkan Pettersson, Kommunals avtalssekreterare.
Janne Rudén, Sekos ordförande.
Hans Tilly, Byggnads ordförande.
Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef.
Per Winberg, Transports ordförande.
Lars-Anders Häggström, Handels ordförande.
Kerstin Brodowsky, Teknik- och industrigruppens vd.
Nils Henrik Schager, Arbetsgivarverkets förhandlingschef.
Karl Olof Stenqvist, Teknikföretagens förhandlingschef.
Dag Klackenberg, Svensk Handels vd.
Bo Antoni, Sveriges Byggindustriers vd.
Bengt Huldt, Metallgruppens vd.
Jonas Milton, Almegas förhandlingschef.
Åsa Kjellberg Kahn, Elektriska installatörsorganisationens förhandlingschef.
Anneli Löfqvist, Sveriges Kommuner och Landstings ansvariga för arbetsgivarfrågor.

Läs också: artikeln "Häng med i avtalsspråket"
Ladda ner: pdf-tabellen med alla de viktiga datumen