På söndag avgör väljarna om landet de närmaste fyra åren ska styras av en borgerlig fyrklöver eller av en fortsatt s-regering, eventuellt kompletterad med vänsterpartister och miljöpartister.

Vid en vänstermajoritet i valet väntar tuffa förhandlingar mellan regeringen och samarbetspartierna. Hur väl respektive parti lyckas i valet avgör med vilken styrka de kan driva de egna kraven.

Det har sagts att den nuvarande samverkan mellan regeringen och de två samarbetspartierna försvårar insyn och ansvarsutkrävande.

Ser vi till vad som hänt under den innevarande valperioden är synpunkten oberättigad. Alla förhandlingar mellan regeringen och dess samarbetspartier har skett inför öppen ridå och under maximal mediebevakning. Alla vet på vilka områden som partierna fått ge efter och på vilka områden de varit framgångsrika.

Samarbetet mellan s, v och mp omfattar inte utrikespolitiken. Partierna är alltför oense om EU. Inrikespolitiskt har dock samarbetet gått förvånansvärt smidigt.

Kompromissen är inbyggd i flerpartisystemet
I ett flerpartisystem som det svenska är kompromissen inbyggd. Inget parti kan realistiskt sett räkna med egen majoritet.

Någon principiell skillnad gäller inte om vi skulle få en borgerlig regering. Ingen kan tvivla på att den borgerliga alliansen lyckas bilda en regering vid en valvinst, men hur dennas program kommer att bli är högst oklart. Alliansens gemensamma valplattform är en marknadsföringsmässig framgång men vagt utformad. Den anger en tydlig viljeinriktning bara på ett fåtal viktiga områden.

Detta medges även av allianspartierna. Inför valet försöker vart och ett av dem att maximera sin väljarandel för att få starkast möjliga förhandlingsposition vid en regeringsbildning. I ett internt centerdokument talas det om att centern har som mål att knäcka folkpartiet i årets val. De borgerliga kannibalerna håller grytan kokande.

Det stora virrvarr som utbröt efter att allianspartierna totalt misslyckats med att ena sig om fastighetsskatten ger en försmak av vad som är att vänta vid en borgerlig valseger.

Moderaterna får utslagsrösten i en borgerlig regering
En sak vet vi med säkerhet. I en borgerlig regering kommer moderaterna att ha utslagsrösten. Mycket tyder på att de blir större än de tre övriga allianspartierna tillsammans.

Kompromisser över blockgränserna är vanliga i den svenska riksdagen. Konsensussträvandena har en lång tradition. Ursprungligen går de tillbaka på den författningskompromiss som banade väg för demokratins införande.

Socialdemokraterna önskade från början ett majoritetsvalsystem som om det införts hade lett till ett tvåpartisystem och till att den politiska högern slagits ut ur riksdagen. Som en eftergift till den dåvarande högern accepterades ett proportionellt valsystem, som räddade kvar högern som riksdagsparti.

Glödheta partiaktivister i båda lägren ser ofta samarbete över blockgränserna som något fult. Men de bortser då från att en riksdag där 51 procent konsekvent kör över 49 procent skapar bitterhet. Att socialdemokraterna och mittenpartierna ofta kunnat samarbeta i många frågor har gett politiken en bredare förankring. Konflikter behövs för en levande demokrati, men utan ett mått av ömsesidig hänsyn fungerar den illa.

S gjorde upp med Carl Bildt under 90-talskrisen
Samarbetet över blockgränserna har ibland gått oväntat långt. När ekonomin havererade för regeringen Carl Bildt i början på 90-talet ställde den socialdemokratiska oppositionen upp på en rad krisuppgörelser istället för att utnyttja situationen maximalt till egen fördel.

Hur samarbetsklimatet blir i riksdagen efter årets val är ovisst. Om de borgerliga vid en valvinst genomför sina planerade attacker på fackligt medlemskap, a-kassa och arbetsrätt med avsikt att bana väg för lönepress och låglönejobb kommer motsättningarna på arbetsmarknaden att hårdna.

Skärpta klasskonflikter är inte till gagn för löntagarna och inte till gagn för landet. Medlemmar i LO-förbunden gör klokast att välja vänster. Vid en borgerlig valseger tvingas de till en hård försvarskamp för uppnådda rättigheter.