Dagens opinionssiffror pekar på att vi efter valet har en borgerlig regering. Men ännu finns en god chans för arbetarrörelsen att hämta in de borgerligas försprång. Liksom förr är det valdeltagandet som avgör valutgången.

I riksdagsvalet 1982 var valdeltagandet så högt som 91,4 procent. Sedan dess har det sjunkit i val efter val. I det senaste riksdagsvalet deltog bara 80,1 procent av de röstberättigade.

Ett lågt valdeltagande missgynnar främst socialdemokraterna. Om ställningen mellan de politiska blocken i utgångsläget är jämn avgörs valet av hur väl socialdemokraterna lyckats mobilisera de egna väljare.

Bland många ljumt politiskt intresserade är en vanlig uppfattning att det kanske inte spelar så stor roll om den nuvarande s-regeringen får vila sig ett tag. Det kan väl inte ske någon större skada om den borgerliga alliansen får visa vad den går för?

Stämningar av det här slaget beror säkert ofta på att skiljelinjerna i politiken inte upplevs som så stora. Moderaterna har under senare år medvetet tonat ned sin profil. Under Fredrik Reinfeldt marknadsför sig moderaterna på inrådan av sin reklambyrå som ”det nya arbetarpartiet”.

Varubeteckningen är falsk. Sant är att moderaterna distanserat sig från en del gamla dumheter. Carl Bildt trasslade i sin sista valrörelse till det ordentligt för sig när han sa att moderaterna tyckte att alla kollektivavtal kunde slopas till förmån för individuella avtal.

Sådana slappheter är Reinfeldt för smart för att undslippa sig. Istället säger han sig vara i det stora hela nöjd med dagens arbetsrätt och kollektivavtal.

Men frågan är om det rör sig om en attitydförändring eller bara handlar om en taktisk anpassning för att undvika en besvärlig debatt. Om vi ser till hur de borgerliga partierna, inklusive moderaterna, uttalar sig när de tvingas konkretisera sina uppfattningar om arbetsrätten tyder inget på att de i grunden omprövat tidigare åsikter.

I riksdagen har den borgerliga alliansen motionerat om inskränkningar av konflikträtten, uppmjukning av anställningsskyddet och inte minst sagt sig hoppas på att EU-domstolen ska tvinga Sveriges riksdag till stora reträtter på arbetsrättens område.

Utstuderade attacker på a-kassan
Debatten om Vaxholmskonflikten visade tydligt att borgerligheten hoppas att EU ska bli den murbräcka som ska rasera den svenska kollektivavtalsmodellen och lämna fältet fritt för lönedumpning.

Det finns alltså få skäl att lita på en borgerlig regering när det gäller arbetsrätt och kollektivavtal. Om den väl fått makten kommer den inte att känna några hämningar.

Ännu mer utstuderade är den borgerliga alliansens attacker på a-kassan. Det handlar här inte bara om ett angrepp på de arbetslösa, även om det blir de som får ta den första stöten. Det handlar om ett angrepp på alla löntagare.

Genom att kraftigt höja egenavgifterna i a-kassan (med flera hundra kronor i månaden) och samtidigt sänka ersättningarna vid arbetslöshet vill den borgerliga alliansen försvaga fackets förhandlingsstyrka.

Med hot om arbetslöshet och försämrade ersättningar ska löneläget pressas ned till avtalens miniminivåer för alla löntagare som arbetar i branscher med redan låga löner och med hög arbetslöshet. Spjutspetsen är riktad mot LO-kollektivet och stora delar av TCO:s medlemmar.

Moderaterna vill ha mer av låga löner
Vad moderaterna, numera påhejade av Maud Olofsson, vill erbjuda dem som har de lägsta lönerna, mest osäkra anställningsvillkoren och tyngsta jobben är ännu mer av den varan. Att med arbetslösheten som piska försämra för alla löntagare är klassisk högerpolitik. Moderaterna är idag mer arbetarfientliga än de varit på lång tid.

De arbetarväljare som tror att det är ”riskfritt” att pröva en borgerlig regering kommer bli grymt besvikna. Reinfeldt må vara skicklig på att anpassa sitt budskap till alla tänkbara väljaropinioner, men i grunden tänker han som en äkta högerman. Tro inget annat!