NY ROMAN. Huvudpersonen i tjecken Bohumil Hrabals kortroman En alltför högljudd ensamhet håller till i en sliten källare där han pressar papper. Under 35 år passerar mängder av böcker, tidskrifter och tidningar genom hans händer. Han blir bildad och beläst, tills han utkonkurreras av en mycket större och modernare maskin som sköts av unga, moderna människor.

Stilistiskt är romanen en syntes som är Hrabals egen, en kombination av Svejksk humor, ölstugeberättartraditionen och surrealismen. Man vet att boken i mångt och mycket är självbiografisk. Den diskuterar författarnas situation i Tjeckoslovakien och de intellektuellas roll över huvudtaget. Hrabal var aldrig i öppen opposition mot Pragregimen, för vilket han kritiserades, och han befann sig länge i en politisk gråzon.

Hrabals antihjälte Hanta vill framhålla ett bildningsideal, inklusive det antika arvets betydelse för vår kultur. Han påminner om Tjeckoslovakiens mångkulturella förflutna, och gråter vanmäktigt när hela tågset med litteratur blir förstörda bara för att den är tysk, men han finner en sadistisk glädje i att makulera nazistiska skrifter.

Framför allt handlar boken om en historisk brytningstid. Det gamla hantverkarsamhället går i graven och ersätts av den moderna industrialismen. De människor som tar vid är inte bara unga, effektiva och uniformt klädda, de dricker dessutom mjölk till lunch medan Hanta konsumerar kopiösa mängder öl under sin arbetsdag.

Här finns än fler klangbottnar. Hrabal ger uttryck åt många insikter om både samhället och individen, om både stort och smått. Det är ingen tillfällighet att han betraktade En alltför högljudd ensamhet som sitt mest mogna verk.

Titel: En alltför högljudd ensamhet
Författare: Bohumil Hrabal
Översättning: Karin Mossdal
Förlag: Ruin

Gregor Flakierski
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören