ANALYS: Dagens kritik mot Ams och arbetsförmedlingarna är svidande. Men är den rättvis?

Riksrevisionen har granskat Arbetsförmedlingen från en synpunkt: dess roll för att koppla ihop arbetssökande och företag som vill anställa. Den rollen har krympt.

Frågan är om det är Arbetsförmedlingens fel. Som Riksrevisionen själv påpekar har arbetsgivarnas vilja att anmäla lediga platser till förmedlingen minskat trendmässigt i flera årtionden. Detta sågs som ett problem redan i början av 1970-talet, och var skälet till att riksdagen 1976 stiftade en lag som gör arbetsgivare skyldiga att anmäla lediga jobb till Arbetsförmedlingen (lagen har dock inte haft effekt).

Sedan mitten av 1990-talet har arbetsgivarna än mer övergivit de formella kanalerna för rekrytering, för att i stället söka nya medarbetare via personliga kontakter. Samtidigt har bemanningsföretag och olika trygghetsstiftelser för uppsagda tjänstemän och arbetare blivit viktiga förmedlare av arbetskraft.

De här nya kanalerna fungerar för de starka på arbetsmarknaden. För de svaga – de som aldrig blir uppringda, tipsade, headhuntade – har det blivit ännu svårare.

Den bild som träder fram ur Riksrevisionens egen rapport är att Arbetsförmedlingens främsta uppgift är att stödja dessa svaga. Inte officiellt, men i praktiken. I så fall är det inte fel, utan bara följdriktigt att arbetsförmedlarna förmedlar fler platser i åtgärdsprogram än riktiga jobb.

Läs också: Nyhetsartikeln "Dags att se över Arbetsförmedlingen"