Uppfriskande att se vuxna människor mitt på blanka torsdagseftermiddagen förtvivlat köa för överblivna biljetter till en föreläsning om ”Hur man botar fanatism”. Amos Oz var i stan.

Många fans hade han sen gammalt, men när förra året den underbara självbiografin En berättelse om kärlek och mörker gavs ut på svenska torde beundrarskaran ha mångdubblats.

När förlaget så fick hans nya bok, en serie föreläsningar om ämnen som fanatism, Mellanöstern och skrivande, ville de göra nånting mer än att bara ge ut den. Tidningen Vi – som tycks uppleva en verklig nystart – erbjöds att dela ut boken som present till alla sina prenumeranter.

De nappade, och inte nog med det: de tog denna liknelsernas mästare på orden. I en passage beskriver Oz tre förhållningssätt till en eldsvåda: att springa därifrån, att skriva en arg artikel i tidningen, eller att försöka släcka elden med vad kärl man har till hands, om så bara en tesked.

Sagt och gjort. Förra torsdagen instiftades ”teskedsorden” i närvaro av Oz – som tvekat i det längsta om han verkligen kunde lämna sitt krigsdrabbade land. ”Jag måste bekänna att jag är i Stockholm på dagarna, men på nätterna, då är jag i Israel.”

En läkare på landet
Invigningsföreläsningen var ett sammandrag av boken, en kraftfull talan för att konflikten mellan Israel och Palestina – liksom de flesta alla andra konflikter – är rimlig och därför bara kan få en sorglig kompromisslösning. För Oz finns inte goda och onda, utan alla har rätt på sitt sätt. Det han vill bekämpa, det som dödar och förstör, är fanatismen, den sjukliga viljan att förändra den andre för hans eget bästa.

Analysen av fanatismen bygger på ännu en liknelse, att den betraktas som patologisk. Och Oz är då en enkel landsbygdsdoktor med uppgiften att söka motgifter och botemedel. På burkarna står det sånt som Fantasi, Nyfikenhet och Humor.

Medsamtalarna på scen var med på noterna och ville genast börja skedmata fanatiker i sin omgivning med tvekan och skepsis. Men de kom också med invändningar. Cecilia Uddén hade exempel på hur humor och mordisk fanatism mycket väl kan samexistera. Maciej Zaremba bekände hur förtvivlat svårt han själv har att leva sig in i andra. ”Andra mänskor innebär alltid problem.”

Men detta var inte den eftermiddag när allt löste sig. Det var en symbolisk förrättning i humanistisk anda, och som sån mycket vällyckad. Istället för att invigningsklippa knöt Oz samman två sidenband till ett. Och alla besökare fick vid utgången en liten silversked att fästa på kavajslaget. Min har nummer 234. Jag kommer att använda den.

John Swedenmark
Skriv ett e-postbrev till kulturredaktören