Första spelfilmen fem år efter 11/9
FILM. En tumregel i amerikansk film är att de där fiffiga berättelserna som avslöjar att den stora planen i själva verket bara var en rad slumpmässiga sammanträffanden knappast blir några kioskvältare. De ligger helt enkelt för långt bort från all ära och redlighet i populärkulturen, där konspirationsteorier – oavsett placering på det politiska fältet – mest av allt fungerar som tröstfilt.
Även attacken på World Trade Center 2001 har sin tradition av berättelser om vad som egentligen inträffade. Sedan förra våren ligger en dokumentär ute på nätet, Loose Change, som ifrågasätter den amerikanska regeringens version av händelserna och driver tesen att Bush med flera i själva verket varit inblandade i dådet. Kraschade ens ett av planen på Pentagon? Var det inte snarare sprängladdningar i byggnaderna?
Enligt Vanity Fairs augustinummer är Loose Change en underdog-rulle som kostade 6000 dollar att göra och sammanställdes på en bärbar dator, av några unga killar, Dylan Avery, Jason Barnes och Korey Rowe. Inga avgörande bevis presenteras, men filmen har fått avsevärd spridning.
Såklart finns det också en blogg, www.screwloosechange.blogspot.com, som ägnar sig åt att visa att Loose change-filmarna fått det mesta om bakfoten, och i vissa fall sysslar med rent önsketänkande.
Intressant hur den här typen av material – avslöjanden av påstådda sammansvärjningar, och sedan nödvändiga, men knappologiska genomgångar av exakt vilka lösa muttrar det rör sig om – fjärmar en från vad det plågsamma med 11 september.
Oglamoriserat våld
När nu den första spelfilmen om attacken på World Trade Center har premiär, sitter man plötsligt där och har återigen svårt att andas inför bildflödet. Inte bara för att man vet hur det slutar, eller för den stressade dokumentära klippningens skull. Eller för att man blir varse, av inblickarna i flygledarrummet, hur mycket som måste stämma för att alla ska kunna komma ner på marken, oskadda, till och med en vanlig dag.
Andnöden gäller snarare den avklädda brutaliteten. Oglamoriserade våldsskildringar är precis vad filmskribenter brukar efterlysa. Fast när man till slut får se sånt blir man inte ett dugg tacksam.
United 93 är en rekonstruktion av händelseförloppet på marken, bland flygledarna den elfte september (flera spelar sig själva) och av det som utspelade sig i det fjärde kapade planet. Alltså det som var försenat och som kraschade på en åker i Pennsylvania, men som troligen var ämnat för Capitol Hill. Filmen bygger på de mobilsamtal som passagerarna hann ringa till sina familjer, och på innehållet i den svarta lådan som bandade det som sades i cockpiten.
Regissören Paul Greengrass, tidigare känd för den dramadokumentära Bloody Sunday och för actiondramat Bourne Supremacy, fick tillstånd av de efterlevande att använda materialet. Filmbolaget har också, enligt uppgift, donerat cirka en miljon dollar till en minnesfond för anhöriga till offren.
Debatten om filmen gjorts för tidigt har alltså avväpnats. Snarare verkar United 93 fylla en viktig funktion för de anhöriga, som uttalat sig positivt om resultatet.
Det subversiva människovärdet
Och Greengrass tillför faktiskt något, tror jag, genom att han inte visar resenärernas motstånd som ett reningsbad för själen, bara som nödvärn från livrädda. Kaparna dödar piloterna och knivskär några av passagerarna för att få ordning på de övriga. De flesta sitter och skakar i stolarna, några gör upp en plan, när de väl reser sig hänger flera andra med. Bilden är motsägelsefull: när de slår tillbaka med plastknivar och kokande vatten ser det mest ut som en snabbspolad lynchning.
United 93 visar alltså i detalj hur tillvaron plötsligt och våldsamt tar slut för 37 personer mitt i steget. Genom att välja de oskyldigt drabbades perspektiv tar Greengrass, föreställer jag mig, också politisk ställning i terrordebatten på ett sätt som går betydligt längre än 11 september-dramat. Varken IRA eller Ulster-anhängare kunde använda hans version av Bloody Sunday i sin respektive retorik. Samma sak här – det är svårt att tro att United 93 kommer att kunna gå den krigiska amerikanska patriotismens ärenden. Men det betyder inte att Greengrass lagt sig i någon slags mittenfåra politiskt, tvärtom. Att försvara människovärdet har i dagens klimat blivit det mest subversiva ställningstagandet någonsin.
Film: United 93
Regi: Paul Greengrass
