Barn är inte föräldrarnas ägodelar och därför ska religionen inte beträda barnens värld. Först som vuxen är man mogen att välja livsåskådning.

– Jag blev omskuren som liten pojke, som en symbol för förbundet mellan mannen och Gud. Men vad hade Gud med mig att göra?
Soleyman Ghasemiani brinner för barns bästa. Hans egen organisation ”Barnen först” skiljer sig på en viktig punkt från andra barnrättsorganisationer, säger han, och det är i synen på religion och kultur.

Barns värld – både hemma och i skolan – ska vara fri från traditionella seder och bruk, oavsett vilken religion eller kultur famil-
jen tillhör.

Därför är det så enkelt att säga nej till religiösa friskolor, tycker han. De allt fler konfessionella skolorna skrämmer honom, de ger vuxna ökad kontroll över barnen och konservativa krafter kan hålla tillbaka barns utrymme och makt.

– Det minsta vi kan göra är att hålla det offentliga rummet, dit skolan hör, rent från religion. Människor som fått forma sina värderingar själva blir mer fritänkande.

Eget val
Soleyman Ghasemiani är själv född muslim, men har inte varit troende sen tonåren. Det är självklart för honom att inte prata om religion med sina egna barn. Varken för eller emot. Svara på frågor så gott det går, berätta vad man själv tycker, ja, men inte predika.

De båda sönerna, 17 och 11 år, är födda i Sverige och fostrade i Soleymans anda. Ibland blir det problem i kontakten med släkten hemma i Iran. När Soleymans föräldrar skulle komma på besök ringde de och pratade med en av pojkarna. När kommer ni, frågade tioåringen. Inshallah, svarade farfar. Vadå?

– Inshallah, när Gud vill, sa min pappa igen och min son frågade igen, när kommer ni? Inget svar.

Soleyman skrattar. Han hade inte lärt sina söner att troende muslimer inte vill säga något bestämt datum eller någon tid när
de ska komma. Inshallah innebär att det är Gud som bestämmer om och när.

– Det är omöjligt att förklara för ett barn, så jag sa, snälla pappa, svara på frågan. Oh, suckade han, vilken son jag har. Han har inte lärt sina barn om islam.

Försvar som förargar
Sådan är Soleyman Ghasemiani. Han är kurd enligt födelseattesten men kallar sig hellre världsmedborgare. Han är också socialarbetare, författare, föreläsare och skribent. Han fick årets Fadimepris för sitt engagemang mot hedersrelaterat våld. Hösten 2005 var han en av de första att kommentera publiceringen av de så kallade Muhammed-teckningarna i danska Jyllands-Posten.

Han skrev i Göteborgs-Posten att det var rätt att publicera teckningarna, och han upprörs fortfarande över att de religiösa ledarna fick folk att protestera. Särskilt ilsken är han över kulturarbetare, intellektuella och vänsterdebattörer som försvarar ett förbud mot publiceringen.
 
– De sa inget om Elisabeth Olssons bilder på Jesus, Ecce Homo-utställningen. Det var okej att visa bilder på Jesus i olika komprometterande situationer.

En typisk kulturrelativistisk syn, anser Soleyman Ghasemiani. Det som är en självklar rätt för kristna – att framställa de religiösa personerna på ett för de troende kränkande sätt – är ingen rättighet för muslimer. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter måste gälla lika för alla.

Det är den springande punkten. Att inte tillerkänna alla samma rättigheter är rasism, som han ser det. Rasism under täckmantel av tolerans.

Hans invändningar mot integrationspolitiken har samma rötter: Integrationspolitik som idé bygger på tanken att vi är olika – ett vi och dom. Men vi är inte så olika, i alla fall inte för att vi är födda i olika länder. Det handlar mer om värderingar.  En iransk företagare har mer gemensamt med en moderat poli-tiker än med en iranier som är socialist. Och en arbetare från Iran känner mer solidaritet med den svenska arbetarrörelsen än sina landsmän i allmänhet.

– Det är intressen och värderingar som håller människor samman, inte nationalitet.

Behövs skyddsnät
Helst inte heller religion om Soleyman får bestämma. I sitt arbete med familjehemsplaceringar av barn möter han mycken glädje men också en del frustration. Alla föräldrar är inte bra, tycker han. Samhäller bör ta större ansvar.
 
– Varför ska föräldrarnas inkomster påverka barn uppväxtvillkor? Staten kan betala.

Hur det ska gå till vet han inte. Men det känns rätt. I debatten om ungdomars språk i förorterna som fördes i Dagens Nyheter under våren ställer han sig på ungdomarnas sida. Om de talar miljonsvenska eller Rinkebysvenska så kan ingen professor hindra det,
säger han. Alla grupper och samhällsklasser har alltid haft sitt eget språk. Vilken svenska ska ungdomarna tala? Vem ska få unga i Rinkeby att tala Djursholmssvenska?

Soleyman Ghasemiani ser praktiskt på språket, det är ett verktyg och ska så vara, anser han.

FAKTA: Soleyman Ghasemiani
Ålder: 47
Familj: Hustrun Layla (”vi träffades på flyktingförläggningen”) och sönerna Kara,17, och Levin, 11 år
Bor: Hyresradhus i Angered, Göteborg
Arbete: Är socionom och arbetar med familjehemsplaceringar av barn som far illa. ”Svårast är att få plats till barn som själva har problem. Ibland ser politikerna mellan fingrarna när det gäller invandrarbarn. Kraven på de familjerna blir lägre.”
Intresse: Skriva. Har ett omfattande författarskap. Åtta diktsamlingar på kurdiska, flera på persiska och en på svenska. Har gett ut fyra böcker om sociala och kulturella frågor på svenska. Senast Kan de vara lika värda? i januari 2006.
Semester: I år blir familjen hemma, svärföräldrarna är på besök från Iran
Senast lästa bok: Hanif Kureishi: Förorternas Buddha. ”Berörde mig starkt, det handlar om det som engagerar mig, som människors identitetssökande.”