Barnhemsbarn och fosterhemsplacerade kräver ekonomisk kompensation och en särskild kommission. Regeringens ursäkt räcker inte. Men även barn och unga som omhändertagits under 1990-talet mår dåligt.

– Till och med för en luttrad forskare är resultaten i vår uppföljning värre än jag kunnat tro, säger Bo Vinnerljung, professor på Socialstyrelsen.

Sedan en snabbutredning bedömt omfattningen av övergrepp vid sociala barnavårdsinstitutioner 1950 till 1980 har folkhälsominister Morgan Johansson bett de drabbade om ursäkt. Nu planerar regeringen någon form av oberoende kommitté för att gå vidare i frågan.

– Ursäkten var bättre än ingenting, men den måste ha mer bakom sig. Vi vill ha en kommission som på allvar tar itu med ansvar, upprättelse, ursäkt och ekonomisk kompensation. Får vi inte gehör utesluter vi inte att gå vidare till domstol, säger Birger Hjelm, ordförande för Samhällets styvbarn, för personer som varit placerade på barnhem.

Tänker på nästa generation
Föreningen Stulen barndom, för före detta fosterhemsplacerade, väntar däremot inte på någon kommission. 55 personer har lämnat in en ansökan om grupptalan med ekonomiska skadeståndskrav mot ett antal kommuner.

– Vi hoppas att myndigheterna ser över hur det fungerar i dag så att det inte kommer ett gäng människor om 40 år som har haft det likadant, säger Björn Öhman, ordförande.

I dag hamnar ungefär en elev i varje klass i familjehem eller på institution någon gång under uppväxten. I Social rapport 2006 undersöker Socialstyrelsen vad som hänt med dem som varit placerade någon gång mellan 1992 och 2002. Bland dem som varit i familjehem minst två år före tonåren är självmordsrisken dubbelt så hög jämfört med barn med liknande bakgrund men som inte omhändertagits.

Oväntad trend
Nästan var tredje pojke som placerats under tonåren har i unga vuxna år varit inlagd på sjukhus på grund av självmordsförsök, missbruk eller med psykiatrisk diagnos. Flickorna följer samma mönster, men med mindre kriminell belastning. Mellan 15 och 25 procent blir tonårsföräldrar, beroende på vilken typ av insats de fått.

– I dag är institutionsvården business, politikerna har inte brytt sig om att styra utvecklingen. Tvärtom vad lagstiftarna tänkte sig för 25 år sedan placeras allt fler på institution och färre i familjehem, säger Bo Vinnerljung.

Bortsett från statliga ungdomshem för allvarligt kriminella drivs 90 procent av institutionsvården i privat regi.

– Det finns en nästan absurd övertro på välfärdsstatens förträfflighet, framförallt på familjepolitikens område, säger Birger Hjelm.

Läs också: Teatern dövar mörka minnen