Teatern dövar mörka minnen

Jan Reher, Inge Jansson och Margareta Clasborn repeterar inför en föreställning. Inge Jansson läser upp en text som han själv skrivit om "de röda näsornas parti". Foto: Pia Hanzi

I en källarlokal i ett av hög­husen i Flogsta samlas en vårkväll ett gäng för att repetera med Uppsala arbetareteater. Pensionerade lastbilschauffören Inge Jansson ser ut att stortrivas. Här slipper han mörka minnen från tiden som barnhemsbarn.

Han skrattar och kramas om av kompisarna när de kommer. Inge har varit först på plan, teatern är något han brinner för ända sedan barndomen.

– Att stå på scenen är en kompensation, här syns jag, är någon, här kan jag uttrycka mig och få utlopp för mina känslor. Teatern har betytt oerhört mycket, den har räddat mig! 

Det är lätt att tro honom. Inge är en helt annan människa än den jag mött tidigare när han berättade om barndomen, fylld av allvar och med en sorgsen, entonig stämma, som bröts när tårarna bara kom strömmande. Från tio månaders ålder bodde Inge Jansson på olika barnhem och fosterhem i Gävle innan han fick komma hem till mamma som tolvåring.

– Mamma har berättat för mig. Hon var servitris och kunde inte ta hand om mig på kvällarna. Mina föräldrar gifte sig en kort tid. Och min far var boven i dramat, alkoholiserad, brottslig, han hängde sig på Sidsjöns mentalsjukhus, säger Inge och visar ett papper som en bekräftelse på den brutala sanningen.

Slapp stryk
Hans minnen från barnhemmen ger bilden av en inbunden och tystlåten liten pojke, van att hålla sig undanskymd, vara för sig själv. Han gjorde inte mycket väsen av sig och slapp stryk. Konflikter och bråk på barnhemmet gällde inte honom utan de andra barnen, de vid sidan om, dem han inte lekte med.

– Jag var lugn, timid, sa nästan inget. Jag var starkt hämmad på grund av far, som skrämt mig när han misshandlat både mig och morsan.

– Mina första minnen av mamma har jag från tiden på Stora Källbäck när hon bodde ett par kvarter därifrån, på Kålhagsgatan. Där
hyrde hon ett rum och jag var upp till henne ganska ofta, säger Inge och får ett mjukt drag över ansiktet när han minns sin mors kamp för att slippa adoptera bort honom. Världen utanför barnhemmet var mamma för Inge, och vägen till och från skolan.

– Hur övriga Gävle såg ut visste vi barnhemsbarn inget om. Den upplevelsen tog de ifrån oss. Liksom all annan stimulans som barn behöver för sin utveckling. De gjorde sig inte det besväret, men det var ju inte deras barn. Jag undrar med vilka ögon de betraktade oss. ”Vakna nu, tvätta dig, sätt dig och ät, ut och lek, kom in nu, maten är klar, ta fram lekklossarna, dags att lägga sig, knäpp händerna så ber vi aftonbön. GOD NATT! ”

– Jag var sängvätare. En natt vaknade jag av att några kamrater hällde vatten i min säng. Jag lät det ske utan att reagera. Ett exempel på att man funnit sig i att bli förnedrad.

Inge Janssons sista barnhem blir Rettigska för pojkar, intill Strömvallen. Här får han ligga på vinden med andra sängvätare på halmmadrass. När han skrivs ut till mamma 1947 är han frisk enligt journalen och sägs ha ”normal sinnesbeskaffenhet”. Han kan sköta sig själv när mamma arbetar – och kan så småningom börja jobba. Efter diverse arbeten blir Inge arbetsledare på lastbilscentralen i Valbo.

Det forna barnhemsbarnet återkommer till det som betytt mest för hans personliga växande: att spela revy och teater på fritiden.

– Jag spökade ut mig redan på Rettigska, berättar Inge, som haft stor framgång som amatörskådespelare på Gefle teater och nu i Uppsala, dit han flyttat för att han och fru Ingrid ska vara närmare sonen och hans familj.

Värdefulla på minnen
Inge bläddrar i sin stora pärm med tidningsklipp, minnen från olika föreställningar under flera decennier som artist. Han ger mig en kassett med noveller han läst i radion. Han visar även en Mora träsk-skiva med Joe Hills sånger där Inge både sjunger Balladen om Joe Hill och läser hans testamente.

Inge är stolt över att berätta om Gävlegrabben som utvandrade till Amerika där han med sina sånger blev en spjutspets i kampen för rätten att organisera arbetare och en legend sedan han dömts och avrättats i Salt Lake city i november 1915. Joe Hill är en man som står i stridens mitt och aldrig kan dö, sjunger Inge med stor inlevelse på denna skiva där han själv sätter spår till eftervärlden. Nu repeterar Inge Jansson en ny föreställning, ger av sig själv och får kraft på scenen där han rör sig vant och snabbt finner sig i nya roller. Mor Elsie ler nog i himlen stolt som hon var över Inge, tänker jag och minns mitt möte med henne när hon berättade om sin ögonsten och sin egen tid som barnhemsbarn:

– Jag blev tidigt moderlös och kom till barnhem. Elva år gammal blev jag fosterbarn hos en bonde. Jag fick arbeta som en vuxen människa, skötte en ladugård ensam, tog hand om korna, mockade och mjölkade. De fick betalt för mig av kommun, jag var såld på auktion. Jag förstörde händerna, fick kylda fötter, både händer och fötter blev söndervärkta.

– Jag ville att Inge hellre skulle vara på barnhem än i fosterhem med tanke på hur jag haft det som fosterbarn. Jag träffade honom så ofta jag kunde, var ledig fyra timmar mellan passen. Tänk om det funnits barnbidrag och bostadsbidrag! Elsies ord visar att hon växte upp långt bortom välfärd. Barnbidrag fanns inte när Inge växte upp, det infördes först sedan han skrivits ut från barnhemmen och själv skulle börja arbeta.

Inges trygghet under barndomen var att han alltid hade närhet till sin mor trots att han var på olika barnhem. Fadern blev frånvarande och de få minnen Inge har är nattsvarta och fyllda av ångest. Den manlige förebilden blev i stället morfar och när Inge ska tala om honom kommer tårarna tillbaka, men nu är det av lycka:

– En sommar, när jag var sju, fick jag vara hos min morfar på landet. Jag var fri att springa på ängarna, klappa kor och hästar, mata höns. Han lärde mig cykla och att läs
a klockan. I honom såg jag nog den far som jag längtat efter.

Efter mötet i teaterlokalen lyssnar jag på Inges vackra röst i lurarna, när han läser Joe Hill:

– Mitt testamente blir helt kort, ty där finns intet att ge bort, det är ej stort att orda om, bort går jag naken som jag kom. Så sprid min kropp som aska för en lekfull vindil när jag dör, och låt den falla ner som regn på någon jordisk blomsteräng. Kanhända att en blomma då som slokar nytt liv kunde få. Så vill jag ha det. Lycka till ni alla människor! Joe Hill!

FAKTA: Historier från Källbäck
Minst 100.000 barn har bott på institution någon gång under perioden 1950 till 1980, enligt en snabbutredning från Socialstyrelsen. Nu kommer boken ”Barnen från Källbäck”, ett barnhem i Gävle som upphörde 1970. Boken som bygger på arkivstudier och över 50 intervjuer är skriven av Annica Öhman.

Annica Öhman
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen

Fotnot: Inge Jansson är en av femtiotalet intervjuade i Annica Öhmans dokumentärbok Barnen från Källbäck som ges ut av internetförlaget www.acasord.se

Läs också: Unga drabbas än i dag