SISTA ORDET. På senare tid har många arbetsmarknadsdebattörer framhållit Danmark som ett lyckat exempel på ett land som uppmuntrar omvandling i näringslivet med bibehållen trygghet för löntagarna. För att förklara företeelsen har uttrycket flexicurity skapats, bildat av de engelska orden för flexibilitet och security (trygghet).

Även Svenskt Näringsliv har intresserat sig för den danska modellen, eller rättare sagt för en aspekt av den, nämligen den minimala regleringen av anställningsskyddet i lag. Av detta drar företrädare för Svenskt Näringsliv slutsatsen att det är mycket lättare att sparka folk i Danmark än i Sverige. Hur man ska bli av med folk är ju numera det enda som Svenskt Näringsliv funderar över.

Som så mycket av Svenskt Näringslivs tankeverksamhet bygger dock även denna iakttagelse på en villfarelse. Skillnaden mellan Sverige och Danmark när det gäller arbetsrätten är främst den att anställningsskydet i Sverige är lagfäst, i Danmark garanteras det genom kollektivavtal. I praktiken har därmed flertalet danska löntagare ett lika starkt (eller svagt) anställningsskydd som de svenska. I Danmark är däremot jobbyten vanligare, främst beroende på skillnader i näringslivsstruktur. I Danmark dominerar små arbetsplatser och folk går ofta från den ena till den andra. Allt detta går att inhämta i en nyutkommen rapport skriven av LO-ekonomen Lena Westerlund. I hennes beskrivning av de danska och svenska arbetsmarknaderna är det snarare likheterna än skillnaderna som frapperar.

I båda länderna har starka fack sett till att löneskillnaderna är förhållandevis små samtidigt som facken klarat av att växla ned lönerna till låginflationssamhällets krav. I båda länderna kan företagen lätt omstrukturera sig genom att arbetsbrist alltid är saklig grund för uppsägning. I båda länderna ger a-kassan ett hyfsat bra inkomstskydd och – inte minst viktigt – i båda länderna uppmuntras en aktiv arbetsmarknadspolitik med stöd till utbildning och omskolning.

Nordisk modell framtiden
Sett över en längre period har också båda länderna lyckats bra, bra mycket bättre än andra EU-länder. Tillväxt och sysselsättningsgrad är klart bättre än i dessa. Följaktligen konstaterar den välkände belgiske ekonomen Andre Sapir i boken Europaperspektiv att ” de nordiska länderna intar en avundsvärd position bland EUs länder med en social modell som medför både effektivitet och rättvisa.” Sapir går så långt att han skriver att den nordiska modellen är den som har framtiden för sig en globaliserad värld.

I den danska modellen ingår en social rättighet som vi inte har i Sverige, nämligen en rätt att ta förtida pension från 60 års ålder. En mycket frikostig (och därför numera ifrågasatt) rättighet som hälften av alla danska 60-65 åringar utnyttjat, vilket medfört att sysselsättningsgraden bland äldre danskar är markant lägre än för äldre svenskar.

I gengäld är danskarna mycket duktigare än vi på att slussa in ungdomarna på arbetsmarknaden. I åldrarna 15-24 är har 60 procent av danskarna kortare eller längre jobb under året, jämfört med bara 40 procent för svenskarna. En förklaring tycks vara en mycket konsekvent satsning på utbildning.

Både Sverige och Danmark kan nog lära en del av varandra. Men flexicurity har vi båda tillämpat långt innan uttrycket uppfanns.