En duva har byggt bo på hans balkong. Kjell Alinge har försökt spela in kurrandet, men det är svårt att hinna ut. I det Eldorado han just spelat in lånade han i stället in ett avsnitt från Öyvind Fahlströms ljudkonstverk ”Svenska fåglar”.

Rummet är fullt av travar med skivor, böcker och dvd-filmer. Svenska elektrobandet The Knife, en pjäs av Lars Norén och något estetiserat Hollywood-drama. Kjell Alinge sitter mjukt på huk på golvet framför mikrofonen när han gör sina associativa inläsningar till programmet.

Någon påpekar för mig att han borde vara 63 år gammal i år. Just nu gör han come back i Sveriges Radio efter cirka tio års exil. När det gäller förhållningssättet till radiomediet bryter han fortfarande ny mark.  Den kultursyn han representerar är spänstig och lika full av nyfikenhet som knopparna på balkongen där utanför.

Kanske är det inte så konstigt att Alingen alltid har varit en udda fågel i radiohuset. Han talar om sin fascination inför Fahlström och 50-talets beatpoeter. Politiskt radikala, men alltid öppna för infall.
– De var mycket viktigare än den här medieuppburna hippiegenerationen. Jag kän-de mig inte hemma i det 60-talet, jag har aldrig känt mig hemma någonstans.

Oskydlig ironi
Hans satir som slog åt alla håll skavde under 70-talets politiserade kulturklimat, då P3:s ungdomsredaktion sveptes med i den röda tidsandan.
– Jävlar om vi ironiserade över Grupp 8. Det var oskyldigheter, men det räckte.

Än mer främmande känner han sig inför vår tids strömlinjeformade medie-ideal. När P3 tappade lyssnare till reklamradion, blev lösningen att ta efter de kommersiella koncepten. I mitten av 90-talet sade han upp sig från Sveriges Radio. Jag frågar hur ungdomskanalen skulle låta om han fått chefsjobbet han sökte, men han protesterar:
– Jag borde nog bli chef för hela Sveriges Radio i stället. Känslan av att det finns ett liv före döden måste vara med också när vi rapporterar om det mest vidriga, ja kanske mest av allt just då för att vi ska stå ut. Men det där är flum för många, ”fan vad du ska krångla till det”.
– Nej, det här är enkelt, det är basen. Jag är en av de mest oflummiga människor jag vet.

Går på känslan
Han beskriver sitt skapande som en lek, där han tar sig själv tillbaka till känslan han hade på roliga timmen. Han regisserade hela klassen i långa improviserade teaterföreställningar.
– Just så är det när jag sätter mig för att skriva. Men de flesta tappar den möjligheten. Det är tryggare att hålla sig i sargen. Om någon chef kommer och ryter ”varför har du gjort så här!?” då säger jag gärna ”jo därför att det föll mig in”. Jag har svårt att hitta starkare skäl, eftersom jag känner mig rätt säker på vad jag gör vid det här laget.

Eldorado hörs nu på torsdagskvällarna i P2, kanalen för konstmusik, elektronika, världsmusik och andra perifera genrer. Hans förhoppning är att nya P2 ska kunna ”spräckla till sig” och bli en regnbågskanal. Hans vision om framtidens radio handlar om att utnyttja ljudmediets formmässiga möjligheter fullt ut.
– En tidning utan bilder och formgivning skulle bli väldigt knastrig och jag tycker att det knastrar om radion. Vad är det som aldrig hörs? Gå ut på stan och lyssna. Hela världen låter, staden är en konsert.

Det hörs ett kurrande ljud från balkongen och han pekar:
– Den här duvan är lika intressant som Stravinsky för lyssnaren.

Rasmus Malm
Frilansjournalist
Skriv ett e-postbrev till redaktionen