Bild:

Den 26 april 1986 havererade kärnkraftsreaktor 4 i Tjernobyl, nordväst om Kiev. Det radioaktiva utsläppet gjorde omgående stora delar av gränsområdet mellan Ukraina och Vitryssland obeboeligt. 100.000-tals människor evakuerades i ett par hundra samhällen.

Men radioaktiviteten gjorde inte halt i närområdet. Vinden förde den osynliga radioaktiviteten vidare till stora delar av Norden. Rädslan spred sig över hela Europa. Cesium 137 och becquerel blev bekanta begrepp för otaliga européer. Grönsaker och grödor kasserades och renar med alltför höga doser av radioaktivitet slaktades.

I dag, 20 år senare, diskuterar EU en gemensam energipolitik där kärnkraften inte längre är bannlyst. I flera länder byggs också nya kärnkraftverk. Inställningen är kraftigt förändrad. Nu finns förespråkare för den ”fredliga användningen av atomen”, som slagordet löd i forna Sovjetunionen.

LO-Tidningens chefredaktör, Tommy Öberg, var tillsammans med fotografen Stig-Göran Nilsson en av de första journalisterna som besökte Tjernobyl och den spöklika och utrymda staden Pripjat i december 1987. Det här var hans berättelse då:

Tjernobyl/Pripjat, december 1987

Varning. Pripjat stängd stad. Skylten har lossnat och vinden dunkar den oupphörligt mot stolpen. Det ekar kusligt i den isande tystnaden. I den nyfallna snön syns inte ett enda spår. Från den lilla nöjesparken i centrum hörs de rostiga karusellkorgarna och pariserhjulet gnälla i snålblåsten. I övrigt är det bedövande tyst.

Vi blir stående på huvudgatan, Prospekt Lazarev, omringade av höghus. Tvätt hänger kvar på balkongerna, en gardin har frusit fast i ett halvöppet fönster. På toppen av ett höghus läser vi slagorden ”Låt atomen bli en arbetare och inte en soldat”.
Det står blommor i flera fönster. Gardinerna är aningen fördragna. Det är som om någon velat stänga ute ljuset och svårigheterna. Förfallet runt om oss är påtagligt och förstärker intrycket av mardröm.

Fram till den 26 april 1986 var Pripjat en sovjetisk mönsterstad. Vacker, välplanerad med hög servicenivå och vackra naturområden inpå knutarna. I dag är Pripjat en spökstad, tömd på det allra viktigaste – 50.000 invånare.
En enda blick över axeln ger förklaringen. Där reser sig silhuetten av Tjernobyl, världens mest beryktade kärnkraftverk.

Pripjat är granne med kraftverket och drabbades hårdast under katastrofdygnen. Härifrån ser vi reaktorerna 1, 2 och 3 sida vid sida med den beryktade reaktor 4 – Sarkofagen.
När reaktor 4 havererade klockan 01.23 natten den 26 april förändrades Pripjats liv för all framtid. Den radioaktiva strålningen och nedfallet trängde in överallt och omöjliggjorde fortsatt mänskligt liv. Med bara det nödvändigaste i händerna evakuerades 135.000 invånare från 179 samhällen i den radioaktiva zonen. 50.000 bodde i Pripjat.

Framför kulturhuset möts vi av stolta och leende ansikten i rader. Arbetets hjältar från 1986 hälsar oss från gulnade mastodontfotografier. De kommer att hänga kvar tills de ruttnar. Årgång 1986 blir den sista, Pripjat lämnas med all säkerhet åt sitt öde för all framtid.
Under katastrofdygnen skapades i stället andra hjältar som fått sina porträtt på andra platser. Det var framför allt brandmän och tekniker som av heroism eller oförstånd offrade livet under den dramatiska inledningen.

Städade förgäves
Plötsligt bryts stillheten och tystnaden i Pripjat. Över en plantering kommer fem saneringsarbetare gående på rad. Trots stråldoser och radioaktiv smuts fortsätter städningen. För andra gången sedan olyckan har det övre markskiktet skrapats bort av bulldozrar och dumpats på särskilda ställen. Efter den första rengöringen förde vinden med sig radioaktiv smuts från den närbelägna skogen och allt arbete var förgäves. Sedan dess har oerhörda skogsarealer avverkats för att omöjliggöra en upprepning och ny frisk matjord har lagts ut över det såriga landskapet.

I utkanten av stan svänger byggkranarna sina tomma armar över de halvfärdiga husen som skulle bli beviset på Pripjats tillväxt och välstånd. Allt är lämnat mitt i språnget.
När vi vänder oss en sista gång ser vi varningsskylten i skenet från de eskorterande polisbilarnas blåljus – Pripjat – stängd stad.
Utanför den havererade reaktorn piper dosimetern mellan 2,6 och 3,45 milliröntgen per timme. Från risksynpunkt är värdet mycket lågt, men obehaget finns där trots vetskapen att en lungröntgen innebär en stråldos på 700 milliröntgen.
Reaktorn är helt ingjuten i mängder av cement, bly och sand. Stråldoserna har också sjunkit. Men ingen tillåts vistas oavbrutet i den här miljön.

Temperaturen inne i reaktorn är i dag 80 grader och snön smälter inte längre på taket till Sarkofagen. Inkapslingen fungerar som den ska och förhoppningen är att det ska vara så för evighetslång tid framåt.
Direktören Michail Umanets, ny sedan januari 1987, säger att situationen är stabil och att de tre kvarvarande reaktorerna är i gång och försörjer Ukraina med elkraft. Han poängterar gång på gång att säkerhetsaspekten skjutits i förgrunden sedan olyckan. (I dag, 20 år senare, är samtliga reaktorer stängda i Tjernobyl.)

Vi står i kontrollrummet för reaktor 1 och 2. I det intilliggande kontrollrummet utspelades katastrofen den där aprilnatten. Mänskliga felgrepp och slarv åstadkom en katastrof inom loppet av sekunder, enligt den officiella historieskrivningen.

Varför skulle det inte kunna hända igen?
– Tekniken är säker, hävdar direktören och fackets representant med en mun.
Så småningom medger dock båda att ingenting är 100 procent säkert eftersom människor hanterar systemen. Men någon ny katastrof kan de inte ens föreställa sig.
I turbinhallen passerar vi avspärrningarna och skylten som varnar för det farliga området. Direktör Umanets pekar på en blå vägg en bit bort och säger: In­nanför finns den havererade reaktorn.
Från utsidan ser Sarkofagen ut som vilken harmlös silo som helst, men vetskapen om vad den ställt till med gör närheten obehaglig. Alla som arbetar runt reaktorn
bär munskydd vilket förstärker intrycket av fara.

Det är därför med viss lättnad vi kränger av oss skyddskläderna och äntrar vår ”smutsiga” radiakbuss som tar oss till Tjernobyls samhälle. Vi passerar byarna Tserevatj och Zalesje. Båda öde och tomma. Det är som om en neutronbomb briserat: dödat alla människor och lämnat allt annat kvar.
Framför kulturhuset i Tjernobyl väntar experterna ledda av en tuff och entusiastisk personalchef och pr-kille, Alexander Kovalenko. Han tillhör ledningen för den nybildade katastroforganisationen Kombinnat som ansvarar för allt inom den evakuerade radioaktiva 30-kilometerszonen. Det innebär att han basar över en gigantisk militäroperation. Sammanlagt leder han mellan 14.000 och 20.000 man i arbetet i och kring den radioaktiva zonen. Varannan vecka skiftas 6.000 arbetare och tjänstemän. De slussas ut, precis som vi, genom dosimeterstationer så att ingen radioaktiv smuts lämnar området.

Vi sitter i Tjernobyls kulturhus där rättegången hölls mot de ansvariga för katastrofen. Tre toppchefer fick vardera tio års fängelse och tre lägre chefer mellan två och fem år. Katastrofens vidd är svår att greppa. Inte ens besöken i de tomma och öde städerna och byarna, allt siffermaterial och intervjuer gör tragedin gripbar.
Teknikerna, fackföreningsledare och saneringsarbetarna gör det inte enklare. De skämtar och försöker skoja bort allvaret och det kusliga i situationen. Trots den ofattbara katastrofen är deras tilltro till kärnkraften obruten. Tesen om atomen som en fredlig arbetare lever vidare.

Läs också: Rädslan för olyckor minskar med tiden