Evas skada överskuggar allt

Eva Bratt utanför sitt älskade hus i Gråbo. Foto: Pia Hanzi.

ARBETSLÖSHETENS ANSIKTE. På en hundradels sekund förändrades allt för Eva Bratt. Hon är arbets­narkoman och får kraftig abstinens när hon inte kan jobba. Men efter en olycka på jobbet är hon deltidsarbetslös och kämpar för att slipa ner minnena från krocken.

Vid första anblicken ser Eva Bratts hem ut att vara ett typiskt pensionärshak. Det är fullt med blommiga kuddar och dukar, det är varmt och luktar lite svagt av kaffe. På tv:n trängs ramarna med barnbarnens skolfoton tagna mot gråblå bakgrund. Men i ett hörn av sovrummet står en hyfsat ny dator med webbkamera och högtalare. Och på toan hänger slipsen till en föraruniform intill den rosarandiga pyjamasen.
– Hade ni kommit oanmälda hade jag definitivt haft morgonrock. De dagar då jag inte har något jobb då kommer jag inte i kläderna. Då sitter jag här och tycker synd om mig själv, säger Eva Bratt.

Hon är precis på väg att fylla 62 år och har en långt och brokigt yrkesliv bakom sig. På cv:n står jobb som au pair, kontorist, postkassörska, egenföretagare och barnskötare. Ändå är det tiden som busschaufför som präglat Evas liv.
– Jag var 53 år när jag omskolade mig och dagen efter att jag tog kortet fick jag arbete.
I fyra år hann hon jobba innan hon satte sig bakom ratten den dagen som hon hela tiden återkommer till i tanken.
– Jag hade parkerat bussen inne på bussbolagets område och rest mig halvvägs upp för att ta ur färdskrivarbladet. Då smällde det. En kollega, som parkerat bakom mig, hade inte koll på att jag stod där när han började backa, berättar hon.

Med stövlarna på
Bussen var gammal och uttjänt och smällen när Eva Bratt kastades tillbaka mot sätet blev så kraftig att bland annat en del av nervtrådarna i hennes rygg slets sönder. En skada som orsakat konstant smärta sedan dess.
– Jag hade en devis en gång; I’m gonna die with my boots on. Och det är verkligen så, det gör mig ingenting om jag dör bakom ratten så länge ingen annan kommer till skada. Men nu kan jag inte jobba så mycket som jag skulle vilja, trots att jag älskar det så mycket.
Just kärleken till jobbet tycks inte ha några gränser för Eva Bratt.
– Jag vill inte gå hemma och njuta av att det dimper ner pengar varje månad. Men det känns som ett hån att försöka stå till arbetsmarknadens förfogande. Därför att även när jag söker, och söker och söker jobb efter jobb får jag aldrig någon uppbackning. De tittar på min ålder bara. Men det är faktiskt inte så att man är 61 år bara för att det står i passet. Jag känner mig som 40 och har massor kvar att ge.

Vi äter lite mer glasstårta och Eva berättar att eftersom hon nu är timanställd och deltidsarbetslös blir det ett evigt pusslande med passen för att hon ska få ihop så mycket som möjligt till pensionen.
– Det är väldigt, väldigt sällan som jag säger nej när de ringer och frågar om jag kan ta extra pass. Har jag andra planer så faller allting annat. Och säger jag nej så finns alltid tanken på pengarna där, för jag vill inte hamna i situationen att min pension blir så liten att jag tvingas flytta härifrån. Så visst känner jag mig bakbunden.
Under början av 1990-talet var Eva helt arbetslös ett knappt år och när hon jämför den tiden med vardagen i dag ser hon en del skillnader.
– Fördelen med deltidsarbetslöshet är ju att jag har mina arbetskamrater och mina chefer. Och för att kunna göra ett bra jobb ser jag till att hålla mig informerad och stanna kvar efter vissa pass för att hinna prata med kollegorna. Och så är det klart, man tjänar ju mer pengar.

Viktigt att inte haka upp sig
Men Evas fackliga intresse har svalnat efter olyckan.
– Vad jag än gör i dag påminner ryggen mig om det som hänt. Och jag menar inte att facket skulle ta bort det onda. Men jag har även ett psykiskt sår och jag hade verkligen behövt facket att hålla i handen på vägen. Hade de funnits där hade jag kanske kommit över all bitterhet.
– Men jag försöker, för min egen skull, att inte gräma mig. Även om jag ibland tänker ”fasen också, varför skulle jag vara precis där när han backade?”. Men när jag nu inte jobbar heltid fyller jag i alla fall mina dagar med sådant som är varmt och mjukt, som barnbarn och stickning och annat som jag tidigare inte har hunnit med.

FAKTA: Eva Bratt
Ålder: 61 år.
Jobbar: Deltid som timanställd busschaufför, får också 25 procents sjukersättning.
Utbildning: I det mesta, bland annat som barnskötare, ekonomiassistent, busschaufför och cirkelledare i franska och engelska.
Fackförbund: Kommunal.
Föräldrar: Mamma var kontorist och pappa läroverksadjunkt.
Bor: I Gråbo, 3 mil ostnordost om Göteborg.
Gasa eller bromsa: Det beror precis på. Måste jag välja bromsar jag.
Barndomsdröm: Att bli barnträdgårdslärarinna (förskollärare).
Bästa skolämnet: Språk och historia.

Läs också: Saknas: Jobb att gå till
Läs också: Vardagarna värst för Lotta
Läs också: Daniel skippar krogen och fester
Läs också: Veronica satsade på sidospåret
Läs också: Rauf ser jobben gå förbi