Bild:

OLOF PALME. Demonstrationen mot USA:s krig i Vietnam tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör är en viktig bild av Olof Palme. Hans engagemang för den värld som låg bortom eller utanför vår egen var alltid stark. Det manifesterades vid otaliga tillfällen. Och flera av hans tal eller kommentarer har blivit bevingade ord och uttryck.

Satans mördare om Franco-regimen vid 1970-talets mitt hör, liksom diktaturens kreatur om den sovjetiska inmarschen i Tjeckoslovakien 1968, till de mest kända. Hans jultal 1972 med udden riktad mot den pågående amerikanska krigsinsatsen i Indokina och alldeles särskilt bombningarna av Hanoi är för mig ändå det starkaste.
Han beskrev julbombningarna av Hanoi och jämförde dem med andra illdåd i modern historia. Så här lät det:
”… ( illdåd ) är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville och Treblinka. Där har våldet triumferat, men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi julen 1972.”

Olof Palme var naturligtvis långt mer än en utrikespolitiskt engagerad ledare för socialdemokratin och dåtidens Sverige. Men för mig som ung och engagerad i FNL-rörelsen har talet alltid levt kvar.
Senare har hans vassa tunga både i intervjusituationer och vid debatter eller förstamajtal också fastnat i minnet. Scandinavium 1976, i hård polemik med centerns Thorbjörn Fälldin, är numera ett klassiskt exempel på hur en debatt kan vinnas och ett val förloras. Sympatierna och kanske därför också rösterna hamnar hos den svagare parten.

Fastklitrad i gommen
Att intervjua Olof Palme var mot den här bakgrunden en utmaning, åtminstone för en ung, oerfaren och nervös reporter. De egenhändigt hopknåpade frågorna visade sig vara för oprecisa och det fick jag snabbt veta. Och med tungan fastklistrad i gommen tvingades jag ta om och försöka skärpa frågeställningarna.

Min egen oförmåga kompenserades dock av att han snabbt insåg min belägenhet och bjöd till för att underlätta intervjun. Kanske innebar därför min inledande oförmåga och fumligheten att fortsättningen blev enklare och intervjuerna något bättre.
Nu har 20 år gått sedan de fasansfulla skotten på Sveavägen och minnet bleknar över tid. Men fortfarande kan jag för mitt inre se den lätt bakåtböjda nacken, näsan lite uppåt, blicken vass och pannluggen spretande. Det fanns en intensitet som var något utöver det vanliga – att politik är att vilja gick inte att miste på.

Läs också: intervjun med Stig Malm om mordet på Palme