Bild:

OLOF PALME. Stig Malm, LO:s ordförande på 1980-talet, ser i dag Olof Palme som en av de stora visionärerna inom socialdemokratin.

Tjugo år har gått sedan skotten föll på Sveavägen. En turbulent politisk period avbröts tvärt, där statsminister Olof Palme ofta fick medla i den häftiga debatt som kom att kallas Rosornas krig.
Finansminister Kjell-Olof Feldt drev på för kraftiga besparingar. LO kämpade emot.
– När jag och Kjell-Olof Feldt som vanligt bråkade hade han en viktig balanserande roll. Han var enkel, intelligent och ideologiskt glasklar, säger Stig Malm.
– För honom var socialdemokratins själ att folk skulle ha ett jobb, det var övergripande allt annat och något som han drev väldigt hårt, både utåt och inåt. Men han brann också för att demokratin skulle komma innanför fabriksportarna, som han sa. Det ledde till hela arbetsrättslagstiftningen och är något som ofta glöms bort när man talar om Palme.

Trots Palmes borgerliga uppväxt poängterar Stig Malm hans anspråkslösa framtoning, som den vinterdag när de träffades och Palme var klädd i överrock, mörk kostym och en stor toppluva på huvudet.
– Jag sa åt honom att han såg ut som en statminister nedtill och en skidåkare upptill, och han svarade ”Ja, vadå, det är ju kallt”. Det är Olof Palme i ett nötskal. Han kunde åka limousine men hade inget behov av det.

Trots sin enkelhet var han mer internationellt känd än någon annan svensk statsminister. Han citerades runt om i världen och var en återkommande gäst på internationella fackliga konferenser.
– Hans kritik av Vietnamkriget skulle över huvud taget inte kunna förekomma i Sverige i dag. Socialdemokratins kompisar nu är ju Blair och Bush. Palme hade i stället kontakt med vänstermänniskor ute i världen på ett helt annat sätt.
Trots Palmes internationella storhet började kritiken växa i hemlandet.
Vintern 1985–1986 gick lönerörelsen trögt och en öppen storkonflikt hotade. Samtidigt spred sig det så kallade dalaupproret. Fackliga förtroendemän på Scania i Falun hade startat en namninsamling mot arbetslöshet och nedskärningar.

Tuffare tag
Rosornas krig tilltog, ordväxlingarna blev hårdare.
– Jag tog emot talesmännen från dalaupproret på LO. Kallsinnig ska jag inte säga att jag var, men jag var nog ganska kylig, säger Stig Malm.
– Men det fanns en genuin vrede. Rosornas krig mot Kjell-Olof Feldt gällde ju fördelningspolitiken.
Under tiden blev den mycket hätska svartmålningen av Olof Palme allt starkare. Dagens Nyheter publicerade karikatyrer på en vilt stirrande galen statsminister, Expressen spekulerade i om Palme skulle släppa ifrån sig makten frivilligt om socialdemokraterna förlorade valet, och den allt tydligare personfixeringen i debatten spädde på hatbilden av Palme.
– Hur motståndarna behandlade Palme glömdes nästan bort i och med att han blev mördad. Men titta på hur moderata studentförbunden gjorde piltavlor med Palmes porträtt. Och dessa karikatyrer. Det är särkilt intressant i dag när vi diskuterar karikatyrer av Mohammed, men vilka karikatyrer förekom inte av Olof Palme? På bildekaler kunde man läsa ”använd kondom så att det inte föds fler Palme”, och teckningar publicerades där han såg ut som en djävul rent ut sagt. Det fanns en oerhörd hetskampanj med obehagliga underströmningar om att han var sinnessjuk.

Varför uppkom denna hatkampanj?
– Jag tror att Palme fick bära hundhuvudet för löntagarfonderna. Kapitalister fungerar ungefär som när du är hos tandläkaren. När tandläkaren borrar är det obehagligt men inte mer. Så kommer han åt en nerv, och då flyger du nästan ur stolen.
– Och Palme han borrade och borrade med ett begrepp som knappt finns längre i dagens vokabulär, nämligen rättvis fördelningspolitik.
– Men med löntagarfonderna kom han åt en nerv som sedan byggdes på med de dåliga relationerna till USA. Då satte man igång. Det var fråga om hundratals miljoner som satsades i kampanjer mot Olof Palme.

Nation i chock
När skotten föll blev reaktionerna starka. Det hölls minnesstunder med tusentals besökare, Stockholm fylldes av människor som med röda rosor vallfärdade till mordplatsen, och människor grät öppet på gatorna. Dessa gråtande människor i det offentliga rummet blev för en tid ett legitimt inslag i stadsbilden.
Även Stig Malm minns den tid av chock som grep Sverige.
– Jag bodde på Östermalm då, där det var en tant som kom fram till mig och sa att ”jag har aldrig röstat på socialdemokraterna och jag kommer nog inte heller att göra det, men jag är så ledsen nu så jag undrar om du har någonting emot att jag går i förstamajtåget”. Jag talade på det mötet, ett av de största förstamajmöten som har varit, och hon var där.
– Sådan var stämningen. De som egentligen tyckte väldigt illa om Palme tyckte oftast ännu mer illa om att han blev mördad.
Mordet lade i ett slag en kraftig sordin på alla upprörda diskussioner. Dalaupproret förlorade all genomslagskraft och den stora arbetsmarknadskonflikten löstes snabbt.

– Ingvar Carlsson, som hade tagit det beundransvärda beslutat att ställa upp efter Palme, avskaffade sedan alla Palmes rutiner. Det var ett sätt att skaffa sig en egen profil och efter några år var nog det här traumat löst. Men ibland kan jag inte låta bli att fundera om traumat egentligen är borta. För när jag åker runt till alla fackförenings- och arbetarkommunsexpeditioner så finns det alltid porträtt av Palme, och folk börjar ofta prata om Palme. Men det som förvånar mig är att jag nästan aldrig hör någon aktiv toppolitiker inom socialdemokratin åberopa Palme, trots att han fortfarande är så levande när man läser hans tal och hans böcker.
– Och då tänker jag, kan det vara så att det här traumat har gått över för vanligt folk, men att det för dem som sitter i ledande befattningar i partiet fortfarande finns någonting som hämmar?
– Är det så att de är rädda för att bli jämförda med Olof Palme? Han var ju visionären, säger Stig Malm.

Läs också: chefredaktören Tomy Öbergs kommentar kring årsdagen av mordet