Bild:

KLASS I TEATERN. Rekordfå av studenterna på Teaterhögskolan har arbetarbakgrund. Vad det beror på vet ingen riktigt. Men för skolans rektor är det ett konkret problem – för utan arbetarklassen kan svensk teater aldrig bli trovärdig.

– Vi behöver en större representation från arbetarklass inom svensk teater. Utan den saknar vi viktig erfarenhet. Men det är egentligen inte så konstigt att den som vuxit upp med osäkra eller knappa ekonomiska förutsättningar avstår från att gå en yrkesutbildning som leder till låg lön, osäkra arbetsformer och där 30 procent av yrkeskåren är arbetslös, konstaterar Olle Jansson som är inne på sitt fjärde år som rektor på Teaterhögskolan i Stockholm.
På hans bord ligger Högskoleverkets sammanfattning av vilken klassbakgrund studenterna på Stockholms åtta konstnärliga högskolor har. Statistiken visar att studenter med arbetarbakgrund utgör en kraftig minoritet på konstutbildningarna, samtidigt som studenter från högre tjänstemannahem är överrepresenterade. Ett väntat resultat, säger Olle Jansson.
– Vi måste aktivt arbeta för att nå ungdomar från studieovana miljöer långt innan de är i den åldern att de bestämmer sig för att utbilda sig till skådespelare. Dessutom måste vi ständigt utveckla våra inträdesprov så att de inte upplevs som oöverstigliga för den som inte kan teaterns alla koder.

Högskoleverket har flera förklaringar till snedrekryteringen, bland annat är de konstnärliga utbildningarna långa och svåra att komma in på. Dessutom är det vanligt att det i praktiken krävs att den som söker har gått någon förberedande utbildning.
Olle Jansson beskriver läget som ett moment 22 där teatern försöker locka minoritetsgrupper att ta plats både på scen och i publiken. Samtidigt har teatern ingen riktigt bra erfarenhetsbank att plocka material från, och det gör det svårt att locka besökarna med något som de kan känna igen sig i.

Konstgjort
En som har arbetarbakgrund och nu genomgår en klassresa är Marall Nasiri. Hon går första året på Teaterhögskolan och har vant sig vid att sticka ut.
– Jag minns hur jag reagerade när jag började spela teater och hörde andra som berättade att de sett en viss pjäs som barn, några sådana minnen har inte jag. Och kanske skiljer jag också ut mig genom att teatern är så angelägen för mig. Jag har fått kämpa för att ta mig hit och det är inte något jag bara provar för att se om det är kul.
– Men jag tror att jag har ett motstånd mot att bli en av de där finkulturella teatermänniskorna. Jag vill bli förstådd även av människor som, precis som jag, inte kan ta till sig teatern när det blir för konstgjort, säger hon.

Teatern kom in i Marall Nasiris liv lite av en slump efter att hennes pappa föreslagit att hon skulle ge den en chans, men hon var skeptisk.
– Jag tyckte att det var så flummigt, och tänkte på teaterbesöken i grundskolan. Jag förstod det inte, de hade konstiga röster och allting kändes överdrivet och onaturligt. Sedan dess hade jag känt att man måste vara invigd för att förstå, och det är något jag fortfarande håller fast vid. Jag tycker att det är väldigt mycket teater för dem som kan sitta där och beundra detaljerna.

Efter ett tag visade det sig att scenen ändå var en plats Marall trivdes på och nu jobbar hon för att inte glömma sitt första intryck.
 – Det går att beröra med skådespeleri och det är därför jag gör det här. Jag har kompisar som varit och sett när jag spelat och sedan sagt ”du var jättebra men resten, ja du vet, jag kan ju inte så mycket om teater, men det verkade vara bra”. När jag hör det är det som om det knyter sig inom mig. Man ska inte behöva veta något eller kunna något för att bli berörd av teater.

Hockey enda alternativet
Precis som Olle Jansson trycker Marall Nasiri på att det är viktigt att kunna berätta historier som är angelägna.
– Om det handlar om något jag faktiskt upplevt finns det också fler som kan spegla sig i den erfarenheten och då minskar risken att historierna känns oviktiga eller spelade. Men sedan måste man kanske se till att det finns fler sorters teatrar än i dag. Pengarna måste fördelas på fler scener. Det räcker ju med att gå in i Dramatens entré och titta på guldänglarna i taket för att förstå att man kanske inte känner sig hemma om man har arbetarbakgrund.
– Men för att alla samhällsklasser ska ha möjlighet att upptäcka teatern måste den komma in i bilden tidigt i livet. Bor man i Kiruna eller Oxelösund, eller var det än må vara, måste man få en chans att uttrycka sig på fler arenor än hockeyarenan, säger Olle Jansson.
Marall Nasiri fyller i:
– Själv gick jag på Vår teater, men efter en termin la de ner. Vi kom dit och det var ingen där och ingen berättade vad som hade hänt. Jag hittade tillbaka till teatern och har lärt mig att man kan utnyttja hela sin personlighet och inte bara de roller som man tilldelas. Och det är en frihet som ger en väldig styrka även i andra situationer än på scenen. Teatern kan bli ett redskap för att leva jämlikt.

Läs också: Intervjun med Niklas Hjulström, Folkteatern i Göteborg