Krisens sju största förlorare

Arbetslösheten sjunker och EU:s ekonomi har börjat att återhämta sig. Men det går långsamt och nu menar allt fler att högre löneökningar vore bra för tillväxten.

Vi behöver mer lyx i våra liv, annonserade europeiska bilindustrin förra året då efterfrågan på de allra dyraste bilarna ökade.

Det går långsamt men EU-ländernas ekonomi repar sig och arbetslösheten sjunker långsamt.

Den senaste tiden har det dock kommit flera rapporter som visar att den tillväxt som trots allt sker främst kommer de allra rikaste till goda.

Read English version – The Seven Big Losers of the Financial Crisis

Nyhetsbyrån Reuters fick nyligen ta del av en ännu icke officiell lönerapport från tyska arbetsmarknadsdepartementet. Rapporten visar att de 40 procent som tjänar minst i Tyskland i praktien har fått sina timlöner sänkta med mellan fyra och sju procent mellan 1995 och 2015.

För de 60 procent som tjänar mest har dock utvecklingen varit omvänd. De har istället fått sina timlöner höjda med mellan ett och tio procent, uppger Reuters.

Den tyska regeringen konstaterar även att barnfattigdomen i landet ökat och att 7,5 miljoner tyskar i dag har löner som ligger under landets lagstadgade minimilön på 8,5 euro i timmen, cirka 85 kronor.

Följ oss på Facebook för fler globala nyheter

Den tyska rapporten är en av flera som ger en indikation på att en social kris bitit sig fast i Europa.

Framförallt är det de fattigaste EU-länderna som verkar ha svårt att återhämta sig efter den globala finanskraschen som inträffade 2008.

En annan sammanställning – från Europafacket –  visar att sju EU-länder relativ sett har lägre löner idag än de hade innan finanskrisen.

Länderna – Grekland, Kroatien, Ungern, Portugal, Cypern, Storbritannien och Italien – har årligen haft reallönesänkningar mellan 3,1 (Grekland) och 0,3 procent (Italien).

– Det här är inte bara dåligt för de anställda och deras familjer utan även för företagen, kommenterade Europafackets konfederala sekreterare Ester Lynch sammanställningen som presenterades i mitten av mars.

Flera EU-länder har under 2000-talet haft tvära kast i löneutvecklingen vilket ökat risken för social oro.

Ett exempel är Rumänien. Innan finanskrisen var löneutvecklingen rekordstark och reallönerna steg årligen med i genomsnitt 11 procent per år mellan 2001 och 2008.

Sen kom krisen och mellan 2009 och 2016 har lönerna i stort sett stått still.

En liknande utveckling har skett i Estland, Lettland och Litauen. Fram till krisen steg reallönerna kring nästan 10 procent årligen men från 2009 till 2016 så ökar de i genomsnitt kring 1 procent per år.

Europafacket är missnöjt med utvecklingen och har dragit igång en stor kampanj där de kräver högre löneökningar.

Facket anser att de låga lönerna är en av förklaringarna till att Europas ekonomi återhämtar sig långsammare än i andra delar av världen.

I år spås den ekonomiska tillväxten i EU hamna kring 1,5 procent, vilket är mindre än hälften av den förväntade globala tillväxten.

Om lönerna hade höjts mer hade anställda kunnat konsumera mer och därmed hade företagen också kunnat anställda fler, resonerar facket.

– Det har varit en allt för kraftig åtstramningspolitik som gjort att det blivit så, säger Therese Guovelin förste vice ordförande på svenska LO.

Hon säger att löneandelen i ekonomin sjunkit och anser att det delvis skett av politiska skäl då EU i början av krisen valde att föra en hård åtstramningspolitik.

Arbetsgivarna i EU har en annan förklaring.

– Det var en ohållbar löneökning i vissa länder och de kom att drabbas hårt efter krisen, säger Thérèse de Liedekerke biträdande generaldirektör på Business Europe.

Från politiskt håll kommer flera varningar om att ett växande gap göder nationalistiska krafter. Det tvära kasten i löneutvecklingen – som i Rumänien och flera länder i framförallt Östeuropa – kan enligt dessa röster leda till social oro.

En stabilare löneutveckling anses därför av många experter som något eftersträvansvärt.

Sverige är ett av de länder som haft den mest stabila reallöneutvecklingen under hela perioden – mellan 2001 till 2016.

Att lönerna inte åker jojo som i flera av de fattigare EU-länderna tror Therese Guovelin, LO:s förste vice ordförande, beror på att staten gett fack och arbetsgivare ett stort eget ansvar om att göra upp om lönerna.

– I början av 1990-talet hade Sverige precis som många andra länder en hög inflation och lönehöjningarna såg bra ut på pappret men de var inte alltid så bra för de anställda, säger hon.

I mitten av 1990-talet började Sverige, som flera andra länder, tillämpa en politik som ledde till lägre inflation. Dessutom kom fack och arbetsgivare 1997 överens om att den exportberoende industrin skulle bli först ut med att komma överens om lönerna – det så kallade industriavtalet. De andra branscherna skulle först därefter komma överens om sina löner som inte skulle bli högre än inom industrins.

Även Nederländerna och Polen har haft en relativt stabil löneutveckling under 2000-talet.

I Bryssel varnar det fackliga forskningsinstitutet ETUI att de svaga förbättringar som skett på arbetsmarknaden har gått alldeles för långsamt och att den stora investeringsplan – Junckerplanen – som EU-kommissionen lanserade 2013 för att sparka igång EU:s ekonomi igen har misslyckats eftersom den inte nått målen för tillväxt.

Att höja lönerna skulle, enligt ETUI, kunna vara ett sätt att ytterligare stimulera ekonomin och höja tillväxten.