Punkband har ofta anklagats för att vara omusikaliska. Det fanns en tanke om att alla skulle kunna vara med, även om de inte kunde spela perfekt. Dessutom skulle fokus vara på budskapet. Men kunde punkarna ens skriva texter?

I Punklyrik har Peter Kagerland samlat ett stort antal punktexter. Han har också intervjuat textförfattarna om hur de ser på sina verk i dag. Många står fast vid dem.

En fin sak med Peter Kagerlands sammanställning är att punken framstår som en rörelse. Visserligen med en otydlig eller ibland obefintlig politisk agenda, men ändå en slags protestvåg.

En grupp som får stort utrymme i boken är Grisen skriker, från Farsta i södra Stockholm. Deras ”Ett tusen punks” och ”Vi ska visa dom” gav röst åt en ung generation som hade tröttnat på meningslösheten och tristessen, både i glesbygd och förorter.

När punken kom var det en av de mest avskydda subkulturerna någonsin. Punkarna anklagades för att vara nazister. De jagades längs gatorna och fick stryk av killar med märkeskläder, av raggare, poliser och vanligt folk.

Det beskrivs bland annat i KSMB:s ”Jag vill dö”. Johan Johansson berättar att han skrev texten för att driva med vissa punkare. Ironin framgår knappast i dag, men ”Jag vill dö” är ju lika bra trots det, och trots att alla låtens rim inte fungerar längre – på den tiden uttalades ”punk” fortfarande på engelska, vilket gör att det kunde rimmas på ”sank”.

Grisen skriker sjöng på Stockholmsdialekt, den nu alltmer ovanliga varianten där ”ä” uttalades som ”e”. Vilket gjorde att man kunde rimma: ”Vi tycker det mesta i Sverige är skräp” på ”Helst skulle alla rika dingla i ett rep”.

Rimmen har blivit inaktuella. Instrumenten var ostämda ibland och texterna var kanske inte alltid stor poesi. Men de berättade något om ungdomars vardag. Och punken lever fortfarande.

Kalle Holmqvist

Punktexter

Punklyrik. Svenska punktexter 1977–1982

Peter Kagerland
Premium förlag