Avtalsrörelsen är i full gång. Omkring 500 kollektivavtal, som omfattar omkring 2,4 miljoner löntagare, ska förhandlas fram. Det är uppvisning för den svenska modellen, där företrädare för arbetstagare och arbetsgivare möts för att fastslå normer, löner och villkor för arbetsmarknaden. Det är ett system som i allt väsentligt fungerar bra. Den svenska modellen garanterar förutsägbarhet, stabilitet och rättvis konkurrens på svensk arbetsmarknad.

Samtidigt läser vi medierapporter från den delen av arbetsmarknaden som står utanför modellen. Där kollektivavtal saknas och djungelns lag därmed råder. I djungeln arbetar cykelbud med att köra ut lunch i Stockholm, men de får sparken när de försöker få ut sjuklön med hjälp av facket. I djungeln arbetar städare åt hyllade arbetsgivare till chockerande låga löner. I djungeln kan oseriösa arbetsgivare ensidigt diktera villkoren.

De oseriösa arbetsgivarna söndrar den svenska modellen från flera håll. Dels sänker de lönerna långt under de nivåer som råder på arbetsmarknaden, dels konkurrerar de med orättvisa ekonomiska fördelar gentemot seriösa aktörer.

Lösningen för både löntagarna och de seriösa aktörerna är att det tecknas kollektivavtal.

Fackförbund är den drivande parten i att teckna kollektivavtal. Därigenom tar fackföreningsrörelsen ett stort ansvar för att den svenska arbetsmarknaden ska vara stabil och ordnad. Emellertid möts facket regelbundet av ett märkligt retoriskt motstånd i sin strävan att teckna avtal och i kampen för fackliga krav när avtalen omförhandlas.

Motståndet är stundtals relativt grovt. Vissa debattörer associerar fackföreningars dagliga verksamhet med organiserad brottslighet. Debattartiklar och texter i sociala medier kan ha rubriker som ”Sätt stopp för fackets maffiametoder”, ”Stoppa fackets maffiametoder nu!” eller ”LO-förbunden beter sig som maffian.”

Det är förvisso så att fackliga organisationer ibland tvingas till konfliktåtgärder för att få arbetsgivare att teckna kollektivavtal.

Men det är ingalunda olagligt, tvärtom är det helt enligt reglerna för hur den svenska arbetsmarknaden fungerar och länge har fungerat. Det finns verkliga och allvarliga problem med organiserad brottslighet i Sverige. Att likställa fackligt arbete med den brottsligheten är minst sagt ohederlig.

Den här retoriken är en del av ett bredare mönster. Katalys har granskat 300 artiklar publicerade från början av 2015 till början av 2017 där fackliga organisationer utsatts för kritik.

Två spår framträder. Dels associationen mellan fackförbund och organiserad brottslighet. Dels en ”o-ordsretorik”, det vill säga påståenden om att facket agerar oansvarigt, orealistiskt, orimligt etc. ”Oansvarigt varsel från Unionen och Sveriges Ingenjörer”, ”Nu kastar Byggnads in Sverige i en storstrejk. Och det är helt oansvarigt” och ”Inte i takt med verkligheten. Oacceptabelt högt lönekrav. Destruktivt.” är några exempel.

Den vanliga retoriska formen är att den svenska ekonomin befinner sig i förfall eller åtminstone i en utförsbacke och att fackets krav därför är felaktiga.

En annan motivering är att det visserligen går ganska bra för Sverige just nu, men att molnen på himlen är mörka och den goda utvecklingen snart kommer att brytas. Oavsett ekonomiskt läge i landet, Europa och Sverige hittar arbetsgivare alltid skäl för att hålla nere lönerna.

Gemensamt för de ovan beskrivna retoriska greppen är att misskreditera fackförbunden som legitima aktörer. Maffia-facket ska man inte ge legitimitet. Det oseriösa oansvars-facket ska man inte lyssna på.

Det är en retorik som rimmar illa med en svensk modell där arbetsmarknadens parter tillsammans kommer överens. Vi kan bara hoppas att arbetsgivarsidan och den politiska högern inte lockas att begagna sig av den i avtalsrörelsen 2017.

Mats Wingborg, oberoende utredare som för Katalys har framställt rapporten ”En oansvarig maffia? – Katalys Argument”