Arbetarlitteraturen har en stark ställning i Sverige. Den har ”erkänts som en central strömning i den nationella litteraturen”, enligt litteraturprofessor Magnus Nilsson i antologin Inte kan jag berätta allas historia? Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur, som kom ut före årsskiftet – även om dess status har pendlat från guldåldern på 1930-talet fram till det nuvarande uppsvinget.

Vi har bland andra Susanna Alakoski, som skrev Svinalängorna och fick Augustpriset 2006, och Kristian Lundberg, vars populära och hyllade bok Yarden blev film förra året.

Men också en författare som Anneli Jordahl, som ges ut på prestigefyllda Norstedts och som den sista tiden utsetts till pristagare av såväl fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris som tidningen Vi:s litterära pris, ser en tendens till att arbetarlitteratur inte uppmärksammas i floden av medelklasslitteratur.

”Ingen i riksmedia, i borgerlig press, har intervjuat mig hittills och det tycker jag är talande”, sa hon i en intervju för Arbetet i november i fjol (före Vi-priset).

När arbetarlitteraturens status under 1980-talet var låg, letade litteraturvetare bredare och fann ett slags ”invandrarlitteratur” (bland annat Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött) som kunde ses som en ny sorts ”etniskt definierad” arbetarlitteratur. Men när arbetarlitteraturen nu har många stora författare av ”tämligen traditionellt snitt”, har sökandet efter det nya ”ställts in”, skriver Magnus Nilsson i antologin. Risken är att det som händer utanför mittfåran inte uppmärksammas.

Han beskriver också hur varken han eller andra litteraturforskare har studerat betydelsen av arbetarkulturens alternativa offentlighet – som fackförbundspress och omgivningen kring föreningen Arbetarskrivare och dess publikationer – när de analyserat författare som rör sig såväl där som på den litterära parnassen.

Kajsa Nordin, Eivor Schultz, Jenny Wrangborg och Susanna Gideonsson vid utdelningen av Handels kulturstipendier. Foto: Vilhelm Stokstad/TT Bild: Vilhelm Stokstad/TT

I mitten av januari i år härbärgerade Handels förbundskontor en sådan alternativ litterär offentlighet.

– Har alla hört talas om poetry slam eller spoken word? Det är en kreativ diktform som mer handlar om hur man framför den, än om att det måste rimma. Vill ni höra?

Butikssäljaren Kajsa Nordin har just mottagit Handels mindre kulturstipendium, och efter att publiken, som mest består av ledamöter ur förbundsstyrelsen, har gett ett jakande svar börjar hon: ”Skatt är en skatt för att vi omfördelar vad vi har.”

Kajsa Nordin tycker att det är viktigt med arbetarförebilder och att inte bara en viss typ av människor får tillgång till konst och kultur. De som syns är de som har makten, eller de rätta kontakterna, påpekar hon.

Själv är hon nöjd om hennes dikter kan vara till gagn för någon, oavsett arena.

– Men slår man sig in på ett område där man inte har en naturlig plats så är det väl också berikande för dem, får man hoppas, säger hon.

Genom kulturstipendiet, ett större och tre mindre, vill Handels uppmärksamma medlemmar som gör en kulturell insats.

– Jag blir berörd av dem som kan berätta utifrån vår verklighet. Samhället håller på att dras isär och då är det här en viktig väg att visa det, säger förbundsordförande Susanna Gideonsson, och tar upp hyvlingsdomen från förra året, den som gör att arbetsgivare kan karva, snarare än hyvla, bort stora delar av en tjänst utan att ens förhandla med facket.

Den delen av människors vardag går det inte att läsa om på morgontidningarnas kulturuppslag, påpekar hon.

LO:s kulturpris, som delas ut på kongressen, har genom åren gått till bland andra Latin Kings, Mikael Wiehe, Aino Trosell, David Ericsson och så 2012 till Jenny Wrangborg. 2016 utlystes priset för att specifikt gå till läsfrämjare och högläsning för barn. Kulturen har fått stryka på foten inom LO och dess fackförbund.

– Verkligheten hårdnar, inget förbund har möjlighet att jobba brett. Det är inte lika vanligt med kulturella inslag längre. Men vi har det här stipendiet. Ingen har ifrågasatt det, säger Susanna Gideonsson.

Mottagaren av Handels stora stipendium, Jenny Wrangborg, är ett av de tydligaste exemplen på en författare som rör sig i flera olika offentligheter. Hon har en bakgrund som fackligt aktiv inom restaurangbranschen och har en agiterande stil också litterärt. Hennes debut Kallskänkan sålde snabbt slut och fick tryckas om, men erkännandet från de stora tidningarna dröjde.

– Utan den uppmärksamhet som jag fått via arbetarrörelsen, hade jag inte nått utanför den heller, säger Jenny Wrangborg, som själv tycker att hennes dikter påverkats av de alternativa sammanhang som hon rör sig i, särskilt föreningen Arbetarskrivare, där hon är ordförande.

Nästa verk kommer att handla om en person som jobbar på ett köpcenter, precis som hon själv, sedan en tid. Men exakt var vill hon, som timvikarie, inte avslöja: ”Vi har ju inte yttrandefrihet på jobbet”.

Och när det är tänkt att denna kortprosa ska komma ut? Det blir kanske till valåret 2018, säger hon.

Antologi

• Antologin Inte kan jag berätta allas historia? Föreställningar om nordisk arbetarlitteratur ges ut av Göteborgs universitet.

• Citatet kommer från Kristian Lundbergs Yarden och syftar på en diskussion i boken om klass, kollektiv och individualism.

• Birthe Sjöberg skriver intressant om att arbetsvillkoren för arbetare i dag har mer gemensamt med trasproletärerna i Maxim Gorkijs noveller än statarna, Per-Olof Mattsson om konstruktionen av den arbetarlitterära traditionen och Carl-Eric Johansson om hur arbetarlitteraturen står sig i en tid när den egna rörelsen styrde samhällsutvecklingen. Bland annat.

• Redaktörer är Beata Agrell, Åsa Arping, Magnus Gustafson och Christer Ekholm.

Boken finns som pdf på Göteborgs universitetsbibliotek här.