”Sluta gnäll över utsläppsrätter”

ARBETET DEBATT: Systemet med utsläppsrätter är väldigt gynnsamt för nästan all svensk industri. Gratis tilldelning har motsvarat miljardbelopp de senaste åren. Därför klingar det falskt att höra industrins ständiga klagan. Om vi håller tätpositionen i klimatarbetet kan det i stället vara en sporre för fortsatta framtida vinster, skriver miljökonsulten Magnus Nilsson.

När företagsledningar och branschorganisationer uttalar sig om EUs utsläppshandel handlar det oftast om hur dyrt och betungande systemet är, att det är en börda som hotar konkurrenskraft och investeringsvilja.

Denna story är lite svår att förstå när man kollar den lättillgängliga statistik över systemet som finns på EU-kommissionens hemsida. Där redovisas i detalj både utsläpp och gratistilldelning av utsläppsrätter till varenda av de drygt 12 000 anläggningar inom EU (plus Island, Lichtenstein och Norge) som ingår i systemet.

Av siffrorna går det inte att dra någon annan slutsats än att utsläppshandeln hittills varit en lysande affär både för Sverige som nation men också för de allra flesta svenska anläggningar som ingår.

2013 fick de knappt 800 svenska anläggningar som ingår tillsammans knappt 29 miljoner gratis utsläppsrätter för att täcka utsläpp på drygt 20 miljoner ton, en övertilldelning på nästan 50 procent. 2014 fick man drygt 27 miljoner utsläppsrätter för att täcka utsläpp på 19,3 miljoner ton. Med nuvarande marknadsvärde på kring 75 kronor styck betyder det att företagen totalt 2013-2014 tack vare utsläppshandeln fick en kassaförstärkning på kring 1,3 miljarder kronor.

På industrisidan drog pappers- och massaindustrin värsta vinstlotten. 2013 och 2014 betydde ett totalt överskott på 7,4 miljoner utsläppsrätter, idag värt drygt en kvarts miljard.

Även extremt utsläppstunga branscher och företag kommer väl ut. SSAB (inklusive fjärrvärmeföretaget Lulekraft) kunde för 2013 och 2014 notera ett sammanlagt överskott på knappt 900 000 utsläppsrätter.

Mest kostsamt har systemet varit för svensk cementindustri, som har måst köpa 20 procent av sitt behov av utsläppsrätter, vilket faktiskt är ett betydligt sämre resultat än för konkurrenterna inom EU.

Utsläppshandeln innebär att de anläggningar som omfattas till kommissionen årligen i efterhand måste lämna in en utsläppsrätt för varje ton koldioxid som släppts ut. Varje år utfärdas nya utsläppsrätter. 2013 utfärdades knappt 2,1 miljarder nya utsläppsrätter, ett antal som årligen sjunker med drygt 38 miljoner.

En del av de nya utsläppsrätterna delas ut gratis (baserat på anläggningarnas ”historiska produktion”), resten säljs på auktion. Elproducenter får inga gratis utsläppsrätter utan måste köpa allt på auktion. Tilldelningen basera inte på utsläpp utan på produktion. Fördelningen baseras på snittet bland den tiondel inom en bransch som är mest koldioxideffektiv.

De positiva siffrorna ovan illustrerar därför inte bara att systemet generellt är väldigt gynnsamt för svensk industri. Det är också det bästa kvitto som finns på att svensk industri i de allra flesta fall är mera koldioxideffektiv än konkurrenterna inom EU.

Överskottet är ett sorts erkännande till svensk industri, men borde också vara en sporre att ytterligare pressa ned utsläppen. För i takt med att nyutgivningen stryps kommer priset på utsläppsrätter efterhand att stiga. För de företag som fortsatt lyckas släppa ut mindre än sin gratistilldelning, kommer intäkterna från systemet att växa. Det handlar om att hålla nere energianvändningen, fasa ut de fossila bränslena men också om att utveckla nya material och tillverkningsmetoder som inte genererar utsläpp. De som inte lyckas bli mera koldioxideffektiva kommer att få problem.

Svenska företag har i utgångläget ett försprång. Lyckas man fortsätta att ligga steget före konkurrenterna kan utsläppshandeln fortsatt bidra till att stärka lönsamheten. Men dit kommer man inte genom att klaga.

Magnus Nilsson, miljökonsult och författare till ”Uppdatera klimatpolitiken” (Arena Idé 2014)