Småorter hamnar i skuggan
I 43 år har Anders Mojanis rapporterat från Malung och Sälen. När han började fanns här fyra redaktioner. Sedan i somras finns inte en enda journalist på plats. Såväl han själv som kommunalrådet Kurt Podgorski kan bara se på när orten försvinner in i medieskuggan.
Anders Mojanis.
På väg mot Malung i nordvästra Dalarna nås jag av beskedet att författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj får årets Nobelpris i litteratur. Hon som använder journalistiska metoder för sina böcker och räknas till genren litterära reportage. Samtidigt som ett slags journalistiskt arbete får det finaste pris en skrivande människa kan få, läggs nyhetsredaktion efter nyhetsredaktion ner.
Sverige har länge haft unikt många tidningsläsare per invånare. Särskilt den lokala journalistiken har varit stark. Om man jämför med länder kring Medelhavet till exempel där tidningsläsandet främst är något för eliten, medan andra hämtar sin information från tv.
– Risken finns att själva journalistarbetet mer blir något för litteraturen. Medan det blir slit och släng på nyhetsfronten. För det kan knappast bli bättre med färre journalister, säger Anders Mojanis som den sista september låste redaktionsdörren till Falukuriren på Postgatan 3 i Malung för gott.
Tiotusen arbetsdagar har han öppnat just den här dörren. 43 år har passerat. Skinnindustrin har nästan försvunnit medan skidindustrin i Sälenfjällen expanderar. 2017 ska Scandinavian Mountains Airport stå klar vid Mobergskölen, ”en flygplats i kombination med handel och upplevelser”. Ett projekt staten stöttat med 250 miljoner kronor och som genererat otaliga insändare. En självklar företeelse för en lokalredaktör att ha koll på. Om det finns någon.
När Anders Mojanis började på 1970-talet fanns fyra redaktioner här. Ända fram till 2011 hade han en kollega som då gick i pension. För två år sedan lade den enda kvarvarande konkurrenten Nya Wermlandstidningen ner. Hans enda sällskap blev border collien Nike.
Var journalistiken här bättre förr?
– Det hoppas jag. Man hade ju mer tid. Mot slutet hann jag ingenting, det handlade bara om att producera och fylla. Även om tekniken går framåt så tar det fortfarande lika lång tid att åka och träffa någon i Sälen som på 70-talet.
Koncernen Mittmedia, dit Falukuriren hör, ligger ständigt i framkant när det gäller digitala satsningar. Lokalredaktörerna, som sedan länge både fotograferar och skriver själva, ska nu också ständigt jobba ”digitalt först”. Rörliga bilder och livesändningar är högstatus. Samtidigt som papperstidningen fortfarande ska ha sitt.
När koncernen i våras beslutade att lägga ner redaktionen i Malung så stängde man även redaktionen i Rättvik. Det innebär att Anders Mojanis kollegor i Gagnef och Leksand nu också ska bevaka Rättvik. Mer multijournalistik, inte bara det rent tekniska, utan även fler kommuner att bevaka, säger Annki Hällberg som sedan tio år jobbar i Leksand. Från en kommun på drygt tusen kvadratkilometer och runt 15 000 invånare till tre kommuner på närmare fyratusen kvadratkilometer med totalt 35 000 invånare och tre olika politiska styren.
– Som det är nu hinner vi absolut inte granska kommunen. Jag vill komma in tidigare i ett beslut än när ett protokoll är justerat, så att folk har en chans att tycka till innan det är bestämt. Nu blir det mer rapportering av redan fattade beslut.
Kommunpolitikerna jublar inte heller.
– Det här är jätteallvarligt. Vi politiker ska bli granskade, då skärper man sig som makthavare. Det är något helt annat att bli granskad av en påläst journalist än av det som sprids på sociala medier, säger Malungs kommunalråd Kurt Podgorski (S).
Och det är inte bara den lokala politiken som ska granskas. I en forskningsrapport från Södertörns högskola om landsbygd i medieskugga tar man upp den stora skogsbranden i Västmanland 2014. Först på plats var Vestmanlands läns tidning. Reportern hann träffa föraren till den maskin vars gnistor antände skogen. Och prata med vittnen. På så sätt fick vi andra veta att det inte fanns någon brandvakt. Det ledde till omfattande granskningar av skogsbolagen i de större tidningarna. Men utan förstahandsinformationen hade bilden av vad som hände eventuellt varit en annan.
”Hej Anders!” ”Nämen tjena! ” ”Anders!”
Nej, man slutar nog inte riktigt som lokalredaktör i en ort som Malung. Anders Mojanis kan inte promenera särskilt långt innan hälsningsfraserna duggar från alla möjliga håll. För honom är det här den allvarligaste delen av nedläggningen. Det finns ingen som berättar om vardagen i Malung-Sälen.
– De största förlorarna är ju bygden, och bygdens folk. Det handlar inte om att göra kioskvältare varje dag utan om att åka runt och spegla människorna här. Det är viktigt att det syns att även vi på landsbygden lever. En sådan här ort riskerar att helt försvinna.
Annki Hällberg säger också att det är svårt att träffa människor på samma sätt när man själv inte finns på plats. Och när redaktionen försvinner blir det lokalredaktören som får ta smällarna i företagets namn.
– Man får mer slängar nu. Vissa läsare är fantastiska, medan andra ger sig på en hela tiden. Företaget säger att vi ska skicka kritiken till Falun. Men jag vill inte skylla ifrån mig. Jag vill stå för det företag jag jobbar på och jag har ett socialt ansvar som journalist.
Hon säger sig ha lite svårt att tro på företagets mantra om det digitala först. Och se den snabba klickmatematiken som absolut.
– Det är bakvänt. Vi borde tänka mer på hur vi gör mer djuplodande journalistik klickvärd. Det är väl för farao mitt jobb att göra just det. Duktiga journalister kan få folk att läsa nästan vad som helst.
Malungs kommunalråd Kurt Podgorski (S) anser att demokratin i sig är den största förloraren.
– Vi tar demokratin för given, men den är ung. Folk vill bli lite kittlade, det får dem att engagera sig. Kanske rentav politiskt. Bryr sig ingen om vad man gör blir det lätt jämngrått. Inget kan skapa ett sådant engagemang som en bra och kritisk artikel.
Visserligen har kommunen anlitat en kommunikationsstrateg, en före detta journalist, som får genomslag med information om det som händer i kommunen. Men vem man jobbar för påverkar produkten.
– Skulle vi ha en skandal här skulle kommunikatören hamna i ett förfärligt läge som gammal journalist. För vi ägnar oss inte åt att granska oss själva.
Anders Mojanis slängde alla anteckningar från sina 43 år som journalist. De 30 pärmarna med negativ och de tolv kartongerna med bilder tog han dock med hem. Kommunen tog hand om alla klipp, allt som skrivits i tidningen från Malung, sedan 1957. Sju hyllmeter med pärmar.
Man kan ta journalisten från bygden, men kan man ta bygden från journalisten?
– Hör jag sirener undrar jag fortfarande om jag laddat kameran. Men det var skönt att det var jag som valde att gå i pension, och då valde företaget att lägga ner. Samtidigt som det känns snopet. Lite som att allt jag gjort i 43 år var i onödan. För nu behövs det inte längre.
Enkät: Hur läser du nyheter?
Saknar du redaktionen i Malung?
Oskar Vesterlund från Luleå, går sista året på Freeridegymnasiet i Malung:
– Jag läser via länkar från kompisar på Facebook. Annars blir det ingen särskild tidning, kanske när jag väntar på pizza. Har inte tänkt på att det funnits en redaktion här. Det är så lite som händer, alla vet allt ändå. Men att bevaka Luleå från Stockholm, nej, det går inte.
Amal Alwakid, butiksbiträde, Malung:
– Jag läser kvällstidningar och lokaltidningar på telefonen eller dator. Det första jag kollar är vad som hänt här i Malung-Sälen. Så att jag inte missar något. Det är bra med en redaktion nära, men jag märker ingen skillnad än. Jag tror jag får informationen ändå.
Erik Gustavsson, fastighetsskötare och före detta SM-mästare på 50 kilometer längd (1979), Malungsfors:
– Jag läser på nätet. Men sedan redaktionen här lade ner finns det inget att läsa om Malung längre. Vi hade fyra tidningar förr, då var det fart. Nu finns det ingen som ifrågasätter politikerna. Jag får inte reda på vad som händer. Så känner alla. De kommer inte sälja en tidning snart.
LÄS OCKSÅ:
