”Finns det inga fler bagerier i Linköping än Ingeborgs bageri. Varför skriver tidningarna inte om dem när det gäller kollektivavtal?”
Frågan ställdes nyligen på sociala medier.
Och visst finns det flera bagerier i Linköping.
Lanemo konditori, till exempel, som drivits av familjen Lanemo i tre generationer. I maklig takt tar det 3 minuter att gå mellan Ingeborgs bageri och Lanemo konditori.
Lanemo konditori har 13 anställda och kollektivavtal.
Senast Linköpingstidning Corren skrev om Lanemo konditori var för drygt tre år sedan när de vann en tävling för godaste semlan.
Men i striden om kollektivavtal är det Ingeborgs bageri som gäller.
De nya ägarna av Ingeborgs bageri vill ju inte ha något kollektivavtal, eftersom de bara vill betala låga löner. Det gör det lättare för dem att konkurrera ut Lanemo Konditori och de övriga bagerierna i Linköping.
Så är det verkligen denna utveckling som Correns ledarsida och Ingeborgs stödpatruller vill se i sitt kraftfulla motstånd mot kollektivavtalen?
Att Lanemo Konditori ska tvingas slå igen? Efter tre generationer.
Kommer de fria moderater och de anhängare av kollektivavtalslöst kaos som nu stöttar Ingeborgs med kampanjer mot facket och med stora stödinköp att stå och hurra den dagen Lanemo Konditori plockar ned skylten?
Allting hänger ihop. Med sänkta löner som främsta konkurrensmedel går produktionen i andra delar av branschen på halvfart.
Correns gråtmilda artiklar har flera gånger handlat om att Ingeborgs är ett så litet konditori. Därför kan man inte ställa samma krav på Ingeborgs som på exempelvis Lanemo.
Det är naturligtvis gallimatias ur både arbetstagares och arbetsgivares perspektiv.
Skulle fackförbundet Livs alltså säga till en medlem: ”Du jobbar på ett så litet företag så vi struntar i om du får rätt lön eller inte”.
Fackets ska värna alla medlemmars intresse. Och gör det.
Och hur går det för Sveriges företag om det införs något slags dispens om att små företag som knappt ger några arbetstillfällen får strunta i regler och konkurrera ut stora företag som faktiskt ger en mängd jobb, åtminstone fram till dess de har blivit utkonkurrerade av låglönebolagen?
Var ska gränsen i så fall dras, vid två anställda? Vid fem? Eller tio?
Tio anställda, har företagen då nått gränsen för jobbskapande och blivit för stora? Och ska de därför få börja konkurreras ut av mindre företag som har rätt att dumpa lönerna så att de stora företagen säger upp folk igen?
Det system som Corren och fria moderater förespråkar leder inte bara till ett haveri för de anställda. Det leder också till haveri för företagsvärlden.
Det här förstår naturligtvis arbetsgivarnas egen centralorganisation Svenskt Näringsliv väldigt väl. Därför har företag i Svenskt Näringslivs branschförbund alltid kollektivavtal.
Man skulle önska att Correns ledarredaktion och övriga frifräsarkramare skulle gå en grundkurs i företagsekonomi innan de gråtmilt skriker ut sitt stöd åt dem som vill förstöra svensk arbetsmarknad och förstöra för svenska företag.
