Jag bryr mig inte om kistor och döda kroppar som flyter i havet.
I stället för räddningsoperationer i Medelhavet bör kanonbåtar sättas in mot migranter. Båtarna ska motas tillbaka till stränderna i Nordafrika där ett bål ska byggas och skeppen brännas.
Så skriver kolumnisten Katie Hopkins i brittiska The Sun. Migranter är aggressiva, hävdar hon och liknar dem vid kackerlackor.
Om två veckor går Storbritannien till val och många fiskar i främlingsfientliga vatten. Som krönikör på The Sun ska hon få rasister att jubla, liberaler att rasa och dra i gång en lönsam klickfest för tidningen.
Andemeningen i hennes krönika är att det är människosmugglarna som är problemet – inte krigen eller fattigdomen i vår omvärld.
Jag kan lätt förstå varför man säger så. Att rikta fokus mot människosmugglarna är ett sätt att slippa ta i de ännu jobbigare frågorna.
Libanon med sina drygt fyra miljoner medborgare har tagit emot över 1,1 miljon flyktingar från Syrien. EU med över 500 miljoner invånare har tagit emot 200 000.
Är det rimligt?
Vad är det politiska svaret på den frågan i en tid då nationalistpartier växer fram i EU?
Det är lättare att tala om samvetslösa smugglare. Otaliga är också de historier om smugglare som hivar folk i havet, rammar båtar och tömmer folks fickor.
Det är många som väntar på stränderna i Libyen. Dagligen kollar de på Israeliska oceanografiska institutets (IOLR) sajt. Där finns en prognos om hur höga vågorna ska bli.
Blir vågorna under en meter höga sjösätts gummibåtarna. En gummibåt kostar knappt någonting och smugglarna som redan fått betalt skiter i vad som händer sen. Marknaden är enorm. I Libyen finns nu kring en miljon flyktingar. När en smugglare grips tar en annan över.
Innan Italien skrotade sin räddningsoperation Mare Nostrum argumenterade vissa att det skulle leda till att liv skulle räddas. Då smugglarna inte längre kunde räkna med räddningsbåtar skulle de vara tvungna att köpa större och säkrare båtar. Priset för biljetten skulle höjas och färre skulle göra den farliga resan över havet.
Så tänker en teoretiker. Det blev tvärtom. Nu dör fler.
För vad ska flyktingarna göra? De står på en strand i Nordafrika, blicken vänd mot Europa. I ryggen en laglös öken. Antingen sätter sig de i båten och hoppas att drömmen om ett bättre liv ska slå in eller så tar de den livsfarliga vägen tillbaka till hopplösheten igen.
