Alliansens budget gör stor skillnad

Den nya budgeten banar vägen för en fortsatt urholkning av välfärden. Men effekterna för samhällsekonomin beskrivs av ekonomiska experter som små.

– Att Allianspartiernas budgetförslag gick igenom innebär en knappt mätbar skillnad för samhällsekonomin. På marginalen kan den ge lite svagare tillväxt på kort sikt jämfört med regeringens budgetproposition, eftersom den senare gav mer pengar till inkomstgrupper som spenderar en större del av en inkomstökning, säger Jesper Hansson, prognoschef på Konjunkturinstitutet.

Även Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé, framhåller fördelningsprofilen som skiljelinjen mellan de två budgetalternativen.

– I avseendet om staten gör av med mer eller mindre pengar än året innan, så är budgetarna exakt likadana. Båda är fullt finansierade. Så det är inte fråga om att Alliansens budget är snålare, utan de väljer att höja skatterna mindre, säger Sandro Scocco.

De borgerliga partiernas budgetmotion innehåller dryga 17 miljarder kronor mindre i skatteintäkter, samtidigt som utgifterna är lika mycket lägre. Mer än hälften kommer genom lägre anslag till arbetsmarknadspolitiken, kommunala statsbidrag samt vård- och omsorgssatsningar. Den enskilt största besparingen görs på arbetsmarknadsområdet. Något som kan få effekter på arbetslösheten.

– En del av regeringens arbetsmarknadsåtgärder hade minskat arbetslösheten på kort sikt. Men det är delvis en bokföringseffekt, eftersom personer i åtgärder räknas som sysselsatta, säger Jesper Hansson.

Saco:s samhällspolitiske chef, Robert Boije, anser däremot att det är svårt att bedöma nettoeffekten på arbetslösheten.

– Det är klart att regeringens förslag om traineejobb och extratjänster å ena sidan förmodligen skulle ha sänkt den öppna arbetslösheten. Å andra sidan skulle förmodligen borttagandet av nedsättningen av socialavgifterna för ungdomar, och höjningen av den särskilda löneskatten för äldre, öka arbetslösheten, säger Robert Boije.

En avgörande skiljelinje mellan budgetalternativen finns dock i planerna för statens framtida utgifter, de så kallade utgiftstaken som låser nivån på de statliga utgifterna tre år i förväg. Regeringen föreslog att taken skulle höjas i takt med tillväxten framöver, men det gör inte det genomröstade budgetalternativet. Med gällande budget kommer statens utgifter stadigt att krympa i förhållande till ekonomin.

– Det går inte att bibehålla det reala värdet per invånare av den statliga konsumtionen och transfereringarna på nuvarande nivå med de strikta utgiftstak som gick igenom. Tak på dessa nivåer förutsätter att välfärdsåtagandet urholkas. Samtidigt kommer det att krävas höjda kommunalskatter framöver för att upprätthålla den kommunala delen av välfärden, säger Jesper Hansson.

Redan under den gångna mandatperioden använde Alliansregeringen utgiftstaken som ett sätt att hålla nere utgifterna. Något som i sin tur banade väg för skattesänkningar. Enligt Sandro Scocco finns det en obalans i det finanspolitiska ramverket som favoriserar Alliansens politik.

– Misstaget som gjordes på 90-talet var att man trodde att alla regeringar har problem med utgifterna, så dem satte man tvångströja på. Men Alliansregeringen hade inga problem alls med taken, utan det fanns tvärtom luft under dem. I stället gjordes all politik på inkomstsidan där det inte finns några begränsningar alls, säger han.