På mindre än ett dygn dödförklarades och återuppstod den svenska blockpolitiken.
Med ett nyval blir den nu starkare än någonsin.
Men var det egentligen så smart, Annie Lööf och Jan Björklund?
Det är svårt att se att ett nyval skulle vara en fördel för Alliansen, även om många borgerliga skribenter redan gjort avstamp i valrörelsen med att tala om ”ett haveri för de rödgröna”.
Däremot är det säkert många rödgröna väljare som jublar över att vi går mot en ny valrörelse.
Ett nyval kan ju faktiskt hjälpa i stället för att stjälpa en vettig politik, trots att det knappast var Alliansledarnas mening när de hårdnackat motsatte sig all tanke på blocköverskridande politik.
I stället för att riskera att en sådan överenskommelse skulle urholka den första budget på åtta år som lagts med syftet att minska orättvisorna och öka välfärden finns nu chansen att försvara en bra helhet.
Den riksdagsdebatt som föregick budgetomröstningen talade sitt tydliga språk. Läxläsning för alla skulle ratas till förmån för dem som har råd, fick vi höra av Alliansens företrädare bara timmarna innan allt rasade.
Begränsade vinstuttag ur välfärden och två miljarder kronor till ökad bemanning inom sjukvården utmålades som udda vänsterpartistiska påhäng på de rödgrönas budget och de 18 000 nya traineeplatserna för att minska ungdomsarbetslösheten ratades till förmån för Alliansens fortsatta miljardbidrag till företagsledare.
Så nog är många rödgröna väljare nöjda i dag. Alliansen har visat att något annat alternativ än en ännu starkare blockpolitik inte finns.
Men det är också intressant att se hur mycket prestige som Sverigedemokraterna lägger på att till varje pris stoppa invandringen.
Partiets tillförordnade ledare Mattias Karlsson lovade ju att rösta ned varje budget som inte stoppar eller begränsar invandringen.
Allt annat är alltså av underordnad betydelse. Som alla förbättringar för låg- och medelinkomsttagare och pensionärer som fanns med i den budget som Sverigedemokraterna och Alliansen röstade ned.
Det är därmed uppenbart att Sverigedemokraterna nu helt har kastat av sig förklädnaden som ett arbetarvänligt parti.
Den stora frågan är invandring och bara invandring, anser Sverigedemokraterna, samtidigt som de utmålar invandringen som ett tabubelagt ämne.
Men det är snarast arbetarklassens hjärtefrågor som är tabubelagda ämnen för partiet.
I alla övriga frågor om välfärd, vanliga människors vardag, underbemanning inom vården, ett raserat skolsystem, arbetslösa i meningslöst fas 3-arbete, en sjukförsäkring som lågavlönade inte kan leva på, stöd och bidrag till företagsägare i stället för till Sveriges befolkning, en nedmontering i stället för utbyggnad av arbetsmarknadsutbildningen som kan minska vår höga arbetslöshet, speciellt bland våra unga.
Ja, i alla dessa frågor röstar Sverigedemokraterna tillsammans med Alliansen nej till förbättringar, och väljer i stället att fälla regeringen.
Därmed är det också ganska förmätet av Sverigedemokraterna att anse sig ha någon slags konstitutionell rätt att få gehör för sin hjärtefråga med 13 procent av väljarna bakom sig.
Vänstern och Socialdemokraterna har i åtta års tid försökt få gehör för arbetarklassens frågor med betydligt större väljarandel bakom sig, utan att få det minsta gehör av vare sig den styrande alliansregeringen eller dess stödparti Sverigedemokraterna.
Det är just så som den svenska demokratin fungerar, och det vi hört närmast till leda under dessa dagar, att det gäller att hitta en majoritet för förslagen i Sveriges riksdag, är vad Sveriges konstitution i verkligheten handlar om, inte att ett 13-procentsparti har rätt att få sin vilja igenom.
Nu blir det nyval den 22 mars.
Efter det får vi hoppas att de rödgrönas företrädare har samlat så stort väljarstöd att LO-kollektivets och arbetarklassens hjärtefrågor om solidaritet och rättvisa äntligen efter åtta år kan nå en åtråvärd majoritet.
