En lön det går att leva på är deras mål

Kambodja Svenska H&M är bra på diplomati. De har fina handlingsplaner men villkoren är inte bättre hos deras underleverantörer än hos andra, hävdar textilfacket i Kambodja.

Regeringen i Kambodja ska i november bestämma hur höga löne­ökningar landets textilarbetare ska få.

Pressen på regeringen att höja minimilönen kraftigt är stor. Dels från fackförbund i landet, dels från internationella organisationer.

– Villkoren på fabrikerna är dåliga och det händer fortfarande att anställda svimmar av utmattning, säger Vorng Demorng från fackförbundet CCAWDU som tillsammans med sin kollega Sean Sophal nu reser runt i Europa för att få stöd för sin lönekampanj.

I veckan träffade de H&M i Stockholm för att försöka förmå företaget att sätta press på Kambodjas regering för att få upp minimilönen. Modeföretaget har kring 70 underleverantörer i Kambodja. Det senaste året har H&M gjort flera utspel om att de är beredda att betala mer för att villkoren för anställda ska förbättras. För en månad sedan kom företaget överens med FN-organet ILO om ett samarbete för bättre arbetsvillkor och löneutveckling. I slutet av förra året uppgav H&M att de inom fem år ska införa levnadslön, en lön som är tillräckligt hög för att klara sig på.

Det är just det som facken argumenterar för. En levnadslön. Målet för det globala facket Industriall är att ett sådant lönesystem ska införas i hela Asien.

– De är goda diplomater, säger Vorng Demorng dagen efter mötet med H&M. De har bättre handlingsplaner än många andra, men i fabrikerna är villkoren lika dåliga som på andra företag.

När facket förhandlar med Kambodjas arbetsgivarorganisation, JMAG, får de höra att de internationella företagen gärna gör medieutspel om att de är beredda att betala mer för att arbetarnas löner ska höjas – men när de väl förhandlar med fabrikerna så är verkligheten en annan.

Facket hoppades få ett starkare stöd för sina lönekrav från H&M.

– Vi stödjer engagemanget kring att höja lönerna för textilarbetarna i Kambodja. Men vi ser inte att vår roll är att sätta en viss nivå.
Vår roll som köpare är att bidra till att rättvisa levnadslöner sätts genom förhandlingar mellan arbetare, fab­riksägare och regeringar – och den åsikten delar både de globala facken och ILO, skriver Ulrika Isaksson på H&M:s informationsavdelning i ett mejl till Arbetet.

I Kambodja gör facken nu en sista spurt innan regeringen bestämmer sig för hur hög minimilönen ska vara. Sju fackförbund har gått ihop i en koalition, CLC, och kräver att lönen höjs från dagens 100 dollar i månaden (760 kronor) till 177 dollar, vilket är den summa som statens sociala myndigheter anser vara den minsta som behövs för att kunna klara sig.

Koalitionens kampanj stöds av flera internationella organisationer.

Men i förra veckan meddelade ett av landets största fackförbund – FTU som organiserar 80 000 medlemmar – att de nöjer sig med en mindre löneökning.

FTU har tidigare varit starkt regeringskritiskt, men i helgen gick dess ordförande Chea Mony ut i tidningen The Cambodia Daily och sa att de sänker sina löneanspråk till 130 dollar i månaden. Han motiverade det med att på så vis slipper en del av landets textilfabriker stänga på grund av höjda lönekostnader. Dessutom anklagade han facken som kräver högre löneökningar för att vara korrupta och jobba för sitt eget bästa snarare än medlemmarnas.

– Det här utspelet tyder på en splittring mellan facken, säger Tola Moeun på den ansedda människorättsorganisationen Community Legal Education Center (Clec) till Arbetet.

Det finns dessutom starka band mellan politiska partier och fackföreningar, vilket resulterar i att en del av den politiska striden om makten sker på fackens planhalva.

Tola Moeun säger att han hört flera andra företrädare för den fackliga koalitionen sänka sina krav, dock inte lika mycket.

– I radiointervjuer sa de att de kunde tänka sig en minimilön kring 150 dollar.

Än så länge är det oklart vilken effekt de dubbla buden från facken får.

Fackföreningsrörelsen är splittrad redan innan minimilönestriden. Det finns ett åttiotal förbund, var­av en del har startats av arbetsgivarna, och de har svårt att enas om gemensamma strategier i flera frågor.

Dessutom är Kambodja ett av världens värsta länder att organisera sig fackligt i, enligt en rapport från världsfacket IFS.

– Det händer ofta att företag hyr in kriminella som misshandlar dem som försöker, säger Vorng Demorng.

– Vi måste organisera oss i hemlighet, berättar Sean Sophal. Får arbetsgivarna reda på vilka som vill gå med i facket får de sparken.

Erik Larsson

LO-press på Kambodja: ”Det handlar om solidaritet”

Flera utländska fack pressar på regeringen i Kambodja för att höja landets minimilöner. LO:s ordförande är just nu i landet för att möta landets vice premiärminister Keat Chhon och ta upp villkoren för textilarbetare.

– I sista hand har vi möjligheten att uppmana alla konsumenter att inte handla kläder som tillverkats i Kambodja, säger Karl-Petter Thorwaldsson.

LO:s ordförande är också biträdande ordförande för världsfacket IFS.

Han säger att Kambodja haft en stark tillväxt de senaste åren och att fattigdomen har minskat. Samtidigt är villkoren inom textilindustrin dåliga.

– Arbetare jobbar 60–70 timmar i veckan men har så låga löner att de ändå svälter, säger han.

Att svenska löntagarorganisationer har synpunkter på lönerna i Kambodja ser han som naturligt.

– Det handlar om facklig solidaritet. Förr eller senare handlar vi deras produkter här i Sverige och då bidrar vi till ett system som är hårt mot arbetare. Det kan vi aldrig acceptera. Långsiktigt klarar vi oss också bättre själva om lönerna stiger i andra länder.

Efter sin vistelse i Kambodja ska LO-ordföranden vidare till Nepal. Där anställs många av bemanningsföretag som skickar vidare arbetskraften till Mellanöstern där de ofta jobbar under slavliknande villkor.