De var Reinfeldts mardröm

Emelie och Annica Holmquist utnämndes till Reinfeldts värsta mardröm i slutspurten inför valet 2010.

Emelies blogg om sin utförsäkrade mamma träffade folk rakt i hjärtat och vände valvinden. Kanske var det bloggen som gjorde att allians­regeringen inte fick egen majoritet.

Ingen ska tro att jag tyckte att det var kul att se mig själv på varenda löpsedel, men jag tycker ändå att jag gjorde rätt som ställde upp på den där mediala grejen, berättar Annica Holmquist.

Från början sa hon tvärnej. Det hjälpte inte att en gammal patient från hennes yrkesliv som tandhygienist försökte övertala henne att ställa upp. Här skulle det inte bli någon publicitet. Men Emelie tog saken i egna händer.

– Hon ringde och sa: ”Jag vet att du inte vill, men nu har jag bestämt.” Och sedan hade jag både Aftonbladet och TV4 hemma hos mig.

Resultatet blev full storm i medierna bara två dagar före valet. Nyheten spreds utomlands. I SVT:s slutdebatt pressades Fredrik Reinfeldt hårt av de rödgröna om Annica Holmquists öde.

Det var då. I år tror varken Emelie eller Annica att villkoren för sjuka människor blir någon valfråga.

– Politikerna talar inte om människorna som är sjuka och arbetslösa, utan om den höga arbetslösheten och hur många som är sjukskrivna, säger Emelie.

Hon har en förklaring till.

– Folk vänjer sig sakta men säkert. Det kommer nya generationer som inte har något att jämföra med. De som är unga vet inte att det var annorlunda för 20 år sedan. Politiken lägger över ansvaret på enskilda människor. Privata försäkringar ska vara lösningen när man inte kan leva på a-kassan och sjukförsäkringen.

Sjukförsäkringen var ingen huvudfråga i valet 2010 heller – inte före bloggen. Men den fanns med på ett hörn. De rödgröna satsade 4,3 miljarder på sjukförsäkringen i sin alternativa vårbudget och ordet stupstock – från början ett redskap för halshuggning, sedermera en tvingande regel i kollektivavtal – fick ännu en ny innebörd.

Stupstocken slog till den 1 januari 2010. Då började utförsäkringarna. Den 1 augusti var det Annica Holmquists tur. Hon utförsäkrades och bollades över till Arbetsförmedlingen. Det hjälpte inte att hon lider av akromegali, en ovanlig kronisk sjukdom som får hennes kroppsdelar och organ att växa. Hon har ingen arbetsförmåga kvar.

Annica Holmquist hamnade i misär.

– Vi fick höra: ”Det gör inget. Hon får pengar från Arbetsförmedlingen i stället. Sedan får hon tillbaka sjukpenningen igen”, berättar Emelie Holmquist.

När sjukpengen drogs in blev Annica Holmquist nollklassad. Därmed blev hon också av med ersättningen från Patientskadenämnden och en privat försäkring.

Hon hade inte öre och tvingades gå till socialen. Där blev hon nekad socialbidrag. Först skulle hon sälja bostadsrätten.

– Då kände jag mig så förbannat kränkt. Det kändes som att jag hade bett om hjälp av socialbyrån på mina bara knän. Längre ner kan man inte komma, säger hon.

Sjukdomen förändrar utseendet. Det är jobbigt, men det kan hon stå ut med, liksom med värken. Men förnedringen höll på att knäcka henne.

– Utan Emelie hade jag inte levt i dag. Hon räddade mitt liv.

Det dröjde nästan tre månader innan Annica Holmqvist fick rätt. Den 30 november 2010 ändrade Försäkringskassan sitt beslut retroaktivt från den 1 augusti.

– Då fick jag börja om processen med Patientskadenämnden från början, skaffa fram alla papper igen och skicka dem till deras specialist. Det tog nästan ett år innan allt blev klart och jag fick rätsida på ekonomin.

Hon köpte bostadsrätten i en förort när hon skilde sig för snart 15 år sedan. Hyreslägenheter är en bristvara i Stockholm. 2010 var hon ordförande i bostadsrättsföreningen.

– Det värsta var att jag inte ens kunde betala min egen månadsavgift. Det var så pinsamt.

Emelie Holmquist har inte bloggat på länge. Hon jobbar som lärare i Alby, en utsatt förort söder om Stockholm.

– Jag har tänkt börja igen, men jobbet tar all tid.

 • Läs även: Så vill politikerna göra med försäkringarna för sjukdom och arbetslöshet