Manifest: Nyttans idioti

Vid nederlag och kriser vänder vi oss till historien och till alternativa sätt att se världen utanför de som skapat nutidens problem; så var det efter andra världskriget och så har det nu åter blivit i den förödande finanskrisens spår. Nyligen har en italiensk professor, Nuccio Ordine, med renässansen som specialitet, skrivit ett manifest för kultur som blivit en bästsäljare inte bara i hemlandet, utan också i Frankrike och Spanien.

Ordines bok, L’utilità dell’inutile, är en lovskrift över nyttan av ”onyttan”: det som inte kan kvantifieras i pengavärde. Det är ingen slump att manifestet har blivit så populärt i en del av Europa som beskrivits som ekonomiskt ”tärande”, men vars kultur och arv är något som fortfarande kan ge inspiration.

Boken är mer en motskrift än ett manifest; en subtil men riktad attack mot den typ av tankegång som argumenterar för att kortsiktig ekonomisk produktivitet är viktigast. Som sådan talar den också i allra högsta grad till norra delen av kontinenten och den typ av utbildnings- och kulturpolitik som har förts av högerintressen inom konservativa, liberala och även socialdemokratiska partier.

Det är genom att skåda bakåt, verkar Ordine hävda, som vi kan återvinna ett koncept för det nyttiga och onyttiga som inte enbart baseras på materiell vinning.

I bokens första del går han igenom en lång rad exempel i global litteratur från olika sekel rörande”nyttig onyttighet”. Kanske mest intressant är hans beskrivning av fienden. Den bokstavliga nyttighetstanken förstör ”minnet av vår historia, de humanistiska ämnena, de klassiska språken, undervisning, fri forskning, fantasi, konst, kritiskt tänkande och vår förmåga till respektfull samexistens”. Det har kommit gott om böcker de senaste åren som i liberal och humanistisk välvilja har propagerat för nyttan av ”kultur”, men Ordines skrift är angelägen på ett helt annat sätt. Han pekar dramatiskt på det som förstörs i finanskrisens kölvatten och tvekar inte att säga vad som har gett upphov till situationen.

Den moderna kapitalismen har enligt Ordine blivit ett monster utan hemland eller barmhärtighet. Med ännu mer svartsyn går det att säga att vi blivit detta monsters nyttiga idioter. Kapitalismen kommer i sin nuvarande takt att överleva oss alla och reglera sig själv väl genom kriser på den mänskliga kulturens bekostnad. Ordine skriver om hur en hammare värderas högre en symfoni i ett nytto-fokuserat universum. Det är lätt att förstå ett konkret verktygs nytta, svårare att fatta konstens funktion.

Frågan om bildning, om utbildning, kommer på nytt i fokus.

Ordine, liksom många liberala debattörer, nöjer sig här med att formulera frågeställningen väl. Det kunde också vara på sin plats att lägga till att banaliseringen och infantiliseringen av samhälle och politik tjänar vissa intressens syften. Bildning handlar inte bara om individens förmåga att växa, utan om kollektivets kapacitet att formulera en kritik mot den rådande ordningen. Attacken mot humaniora-ämnena i skola och universitet som pågår på många håll i Europa, kanske främst i Storbritannien, framstår som ett underminerande, medvetet eller ej, av den fria tanken.

I den andra delen av L’utilità dell’inutile går Ordine till hård attack mot hur de akademiska systemen har förändrats i Europa och USA. Marknadsmodellen, den skenbara nyttans skola, har fått fritt spelrum i de institutioner som ska skapa fria demokratiska tänkare. Universitet organiseras som företag i vilka studenterna är kunder och där lärarna gjorts om till byråkrater, som ska se till att universitetsföretagets affärer flyter på utan friktion.

Mycket av denna pappersexercis är dock absurd och har inte någon ”nytta” eftersom en illapassande företagsmodell har påtvingats institutionerna. Men det får konsekvensen att universitetslärare inte har tid att ge sig hän åt någon subversiv ”onytta” som alltför inspirerande undervisning eller banbrytande forskning. Samtidigt sjunker kunskapsnivån på de utexaminerade till den punkt där de allra flesta förstår att värdera en hammare mer än en symfoni. Kortsiktigheten som Ordine beskriver är frapperande och drabbar även naturvetenskapliga ämnen. Gamla sanningar om vikten av grundforskning utan omedelbara praktiska mål glöms bort. I och med detta rycks möjligheterna bort för reella och livsviktiga framsteg inom kunskapsalstrandet.

Det ligger i ämnets natur att ”nyttans” onyttighet är enklare att beskriva än ”onyttans” nyttighet. Ordine och hans läsare på den europeiska kontinenten har det kanske lättare än vi här i norr med vår mer pragmatiska tradition och motstånd mot kategorier som andas av vag mystik. ”Ande” (spirito) är ett ord som ofta återkommer i Ordines manifest. Kultur och kunskap är som anden som cirkulerar genom oss och utgör ett ”överskott” på mening vars väsen det är omöjligt att närma sig på andra sätt än genom omvägar som konst i olika former. Även om de omedelbara associationerna går till kristendomens ”helige ande”, så har begreppet en långt längre historia som sträcker sig tillbaka till filosofins ursprung i det antika Grekland. Här sågs ande (pneuma) som en slags för-individuell, skapande kraft.

Idén om ”överskottet” är trots sin mystik intressant att hålla fast vid. Det är när vi sätter oss över vår situation, och kan se den från utsidan, som vi har en chans till något annat än att förslavas av våra omständigheter. Ordine återger en historia av författaren David Foster Wallace om två unga fiskar som simmar i en riktning. De möter en äldre fisk. Han frågar dem: ”Hallå pojkar, hur är vattnet? Ungfiskarna tittar på varandra och frågar sig: ”Vad i helskotta är vatten?” Den som kan förstå sin miljö har onekligen helt andra perspektiv och i slutändan mer makt. Även om det för oss människor är mer komplicerat än vad allegorin om fiskarna vill göra gällande.

Att det inte finns någon klar ”utsida” från vilken det nyttiga kan skiljas från det onyttiga är något som Ordine också medger.

Det närmaste vi kommer, och detta avslutar hans bok, är vår förmåga att uppmuntra och fostra en pluralitet av synpunkter, språk, religion, kulturer och folk. I en sådan miljö är det möjligt att utöva kritik och gå i dialog även med dem som slåss för värden som inte är våra egna.

Samtidigt kan det tilläggas att motsatsen: kapitalismens monokultur – antingen som populistiskt kulturförakt eller nationalismens enögdhet – är det allra största hotet mot en demokratisk pluralistisk ordning inom vilken det är möjligt att kritisera de som äger makt och det sätt på vilket makten används.

Ordine beskriver ett samhälle där ägandet har blivit viktigare än varat. En livsviktig analys då kulturen i slutändan är ett ”överskott” som aldrig kan ägas. Varje försök att framstå som ägare av kultur är inte annat än en tom klassmarkör, samtidigt som att vara i, och med, en kultur som omger oss kanske är det viktigaste verktyget för att skriva om socioekonomiska indelningar. Kapitalismens fordringsägare skulle kunna lägga händerna på hela Sydeuropas kulturarv utan att ens komma i närheten av att kunna utnyttja dessa objekts verkliga värde.

Att så stora läsarskaror vänder sig till tankar likt de som finns i Nuccio Ordines manifest är ett tecken på att kritiken mot den rådande ordningens absurda kortsiktighet börjar växa. Det är också en nyttig påminnelse om att krisens lösning för dessa länder kommer att växa inifrån och inte genom importerade nyliberala sparpaket och nödlån. Och i Sverige har vi allt att lära. Att kulturpolitiken inte står i centrum i dagens politiska klimat är ett skrämmande omen för att vi redan befinner oss i de nyttiga idioternas rike.

Axel Andersson