Finansmannen Fredrik Lundberg har, som högsta chef för Lundbergföretagen, en inkomst som motsvarar vad 1 250 industriarbetare tjänar. Foto: Anders Wiklund

Skillnaderna i inkomst ökar mellan samhällets elit och arbetarna. Det är framför allt näringslivets direktörer som drar ifrån. Det ser också ut som att ökade inkomstskillnader bidrar till ekonomiska kriser i samhället.

– Det är tråkigt att skillnaderna ökar. Och det är ju dåligt för samhället, säger Jeanette Bergström, LO-ekonom och en av författare till en ny rapport om makteliten.

Rapporten heter: Makteliten – i en klass för sig. LO-ekonomerna presenterar denna sin fjortonde rapport om makteliten i dag.

De jämför utvecklingen sedan 1950 och undersökningen bygger på en jämförelse mellan 197 utvalda makthavare och industriarbetare. Från början var det 200 makthavare men tre av maktpositionerna finns inte längre kvar.

I rapporten hänvisas till en rad ekonomer som anser att det finns ett samband mellan ojämlik inkomstfördelning, växande skuldsättning i hushållssektorn och finansiell instabilitet.

Rapporten visar dessutom att den ekonomiska eliten 1950 hade en inkomst motsvarande 26 industriarbetarlöner – och att deras inkomst 2012 hade ökat till 46 industriarbetarlöner.

Gruppen består av 50 vd:ar. De två högst betalda har inkomster som motsvarar 440 respektive 1 250 industriarbetarlöner. I beräkningen av direktörernas genomsnittslön har deras inkomster satts till 200 arbetslöner, men om hela deras inkomst skulle tagits med skulle vd:arnas inkomster i genomsnitt vara 71 gånger högre än en industriarbetares lön.

Det är den sammanräknade inkomsten som redovisas och där ingår lön och inkomst från annat som exempelvis kapitalavkastning. En industriarbetarlön motsvarade 328 235 kronor i årsinkomst år 2012, medan årslönen för en industriarbetare var 6 040 kronor 1950.

Den demokratiska eliten hade 1950 inkomster som motsvarade fyra industriarbetarlöner och 2012 var deras lön sex industriarbetarlöner

Den byråkratiska eliten hade 1950 nästan sju industriarbetarlöner och 2012 var deras inkomst nästan åtta industriarbetarlöner.

Hela makteliten hade 1950 inkomster som motsvarade elva industriarbetarlöner och 2011 var deras lön sjutton industriarbetarlöner.

För samtliga grupper i eliten minskade inkomsterna i förhållande till arbetarlönerna fram till åren runt 1980 och därefter har den ökat. Den demokratiska eliten hade sina högsta inkomster i slutet på 1990-talet medan den ekonomiska eliten hade sina toppnoteringar strax före finanskrisen 2008.

Av undersökningen framgår att kvinnornas del av eliten är låg. 2012 var den 24 procent och det motsvarar 48 av de undersökta 197 personerna. Både 1950 och 1970 var bara en av makthavarna i undersökningen kvinna. Sedan 1970 har antalet kvinnor ökat.

När det gäller ökade inkomstklyftor som orsak till krisen hänvisar rapporten till IMF:s förre chefsekonom Raghuram Rajan som hävdar att ökade inkomstklyftor sätter tryck på politiker att förbättra för dem med lägre inkomster. Och i USA var det av politiska skäl inte möjligt att omfördela med hjälp av skatter och offentliga utgifter. Det ledde till att politikerna såg till att det blev lättare att låna pengar och det var grunden för lånebubblan som skapade finanskrisen för några år sedan. Resonemanget är ifrågasatt av andra ekonomer.

En slutsats i rapporten är att man i den ekonomiska debatten har förbisett att minskade inkomstklyftor motverkar ohållbar tillväxt av lån och bidrar till att det finansiella systemet blir mer robust.

 

Fakta: Makteliten

I makteliten ingår 197 positioner i näringslivet, politiken och samhället i övrigt. De som ingår är vd:ar i näringslivet, politiker och höga tjänstemän. Företrädare för arbetsmarknadens parter, generaldirektörer och verkställande direktörer i statliga myndigheter och bolag, politiker och tjänstemän i de tio största kommunerna, chefer i kommunal bolag i de tre största städerna, representanter för överheten, som hovet, domstolar, kyrkan, militären och utrikesförvaltningen samt mediechefer, företrädare för universitets- och forskarvärlden, chefsekonomer i näringslivet och hos arbetsmarknadens parter och representanter för folkrörelser

50 vd:ar i näringslivet är med i undersökningen. Deras medelinkomst låg på drygt 23 miljoner 2012. Den lägsta inkomsten har Ikea:s vd, Thomas Carlzon, med knappt 2 miljoner. En av de högsta inkomsterna hade H&M:s vd, Karl-Johan Persson, med drygt 145 miljoner, där den allra största delen är inkomst från annat än jobbet. Allra mest hade finansmannen Fredrik Lundberg med 411 miljoner kronor.

Bland arbetsmarknadens parter var medelinkomsten förrförra året 2,6 miljoner. Högst inkomst hade Svenskt Näringslivs ordförande, Kennet Bengtsson, med drygt 18 miljoner kronor – en stor del kommer dock från hans vd-jobb på Ica. Svenskt Näringslivs vd Urban Bäckström hade en inkomst på 7,5 miljoner.

Bland de fackliga centralorganisationernas ordförande hade LO:s Karl-Petter Thorwaldsson högst inkomst med drygt 1,8 miljoner medan Saco:s ordförande, Göran Arrius, tjänade 1,5 miljoner och TCO:s ordförande, Eva Nordmark, hade en inkomst på 1,2 miljoner.

Karl-Petter Thorwaldsson tillträdde 2012 som ordförande och hade därför inkomster även från annat håll. Efter 2012 han har inkomst sjunkit och det finns kongressbeslut på att hans lön ska vara 3,5 industriarbetarlöner.