Inte bara för tonåringar

Mats Berggrens ungdomsböcker är alltid bra och verklighetsnära, men den senaste är ett riktigt mästarprov. Sex niondeklassare i en förort avporträtteras under några kritiska dagar på ett sätt som scannar av ramarna för deras tillvaro: klass, kön, etnicitet, religion, arbetsbörda, psykiskt elände.

Dessutom är handlingen både spännande och gripande såväl innan som efter tragedin, och psykologin så balanserad att en sympatiserar med alla utom med de uppdykande islamisterna och nazisterna.

Allt utspelas i den fiktiva förorten Alsta, ett centrum beläget mellan motorvägar, runt vilket alla bor i höghus och där föräldrarna får ta vad som ges på arbetsmarknaden. I varje familj pågår slitningar mellan tradition och anpassning, och särskilt de muslimska familjerna ansätts av två dåliga alternativ:

“På den ena sidan har vi rasisterna, på den andra islamisterna. Vi står i mitten och blir mer och mer ihoptryckta. Men vi ska inte ge efter för någon av dem.”

Så summerar Nalins pappa, som därför vill låta henne studera vidare. Bland killarna är det till slut bara en som har en framtid, Abdi. Tack vare rapdiktandet kommer han fram till insikter som låter honom bryta med kriminalitet och skolk, med hans egna ord:

Baxa och knivar är inte bra
Broder mot broder är fel väg att ta
Vi ska stanna kvar och vi har ett val

Några ord om språket. Förutom självklara ord som ”baxa” och ”aina” har Berggren skapat ett vårdat och tyglat skriftspråk som inte avbildar ett förortssnack utan tvärtom fångar upp all den dialog som egentligen förs på assyriska, arabiska, kurdiska, somaliska och svenska, men ändå är känslomässigt ytterst levande. Inklusive några (ganska få) psykologiska ingrepp, där en berättare respektfullt stavar ut huvudpersonernas motstridiga känslor.

Men den mest beundransvärda prestationen är ändå att få intrigen så pass tajt och ändå låta de tämligen olika konflikterna vävas in i varandra. Det är en text som också skulle lämpa sig för teaterscenen.

Naturligtvis är det här inte bara för tonåringar och för diskussioner i klassrummet, även om den säkerligen funkar utmärkt. Onsdag kväll… är ett statement om läget i nationen, från utanförskapets horisont. Där ett riktigt jobb är en utopi, och där kriminalitet är ett acceptabelt alternativ. Där tillhörigheter som traditioner, tro och språk besudlas och problematiseras av den tvingade inordningen i ett obönhörligt klassamhälle. Men där också förändring är möjlig, inte minst gradvis omförhandling av det orättmätiga mansväldet.