Vad är modernt?
Modernt eller omodernt – det är den omstridda frågan inom skärgårdstrafiken. Konflikten handlar inte om löneökningarnas storlek. Arbetsgivarna är i stället missnöjda med lönesystemens utformning, och tycker avtalet är omodernt.
Och modernt ska det ju vara. Det betyder individualisering av lönesättningen, om arbetsgivarna får bestämma. Därmed också olika löneökningar baserade på arbetsgivarens uppfattning av varje anställds arbetsinsats.
Facket, som påstås värna om det omoderna, tar lätt på kritiken och framhåller i stället att kampen för lika lön för lika och likvärdigt arbete kommit längst inom skärgårdstrafiken. Genom tarifflönesystemet har kvinnor och män lika lön.
Det är modernt, argumenterar facket.
Bortom begreppen modernt kontra omodernt finns hela tiden verkligheten – och det är den som arbetsgivarna vill ändra.
Några tarifflöner som ger mer betalt i takt med att erfarenheten ökar vill inte arbetsgivarna ha. Det ska i stället vara möjligt att premiera den som gör ett bra jobb framför den som gör sämre i från sig.
Men den differentieringen ska inte kosta extra. Inom samma framförhandlade ram för de totala löneökningarna som tidigare ska lönepåslagen i stället bli olika.
Att de anställda anser att det nuvarande systemet fungerar bra – och är modernt – ändrar ingenting. Nu handlar striden om vems tolkning som segrar.
Det finns en parallell till den pågående striden. Den handlar om flexibilitet – ett begrepp som för ett antal år sedan spökade i avtalsförhandlingarna. Flexibilitet och flexibel var så positivt laddat att ingen på allvar sa sig vilja vara motsatsen. Men det fanns ett aber i allas strävan efter flexibilitet – vad betydde begreppet egentligen?
När flexibiliteten mötte verkligheten stod det klart att det handlade om en ren maktstrid: Vem skulle till exempel bestämma över arbetstidens längd eller dess förläggning? Och vilka anställningsformer skulle få finnas?
Sett i backspegeln kan arbetsgivarna sägas ha dragit längsta strået i den striden. I dag ser både lagstiftning och avtal annorlunda ut än tidigare och en maktförskjutning till arbetsgivarnas fördel har utan tvekan skett.
Politiken har varit lyhörd. Möjligheterna till olika visstidsanställningar har vuxit snabbt. Och i avtalen har arbetstidens förläggning blivit en fråga där arbetsgivaren i högre utsträckning än tidigare bestämmer själv hur den ska varieras.
Den här gången står striden om makten inom skärgårdstrafiken, förklädd till en fråga om vad moderna avtal betyder.
