Arbetarlöner mer ojämställda

Lönegapet minskar inte mellan LO:s kvinnor och män. Under de senaste tre åren har det tvärtom vuxit. Den mycket överraskande utvecklingen framgår av LO:s rapport om löneutvecklingen åren 2010 till 2012.

– LO-samordningen sprack under de här åren och det gjordes inga extra riktade satsningar på kvinnor eller kvinnodominerade sektorer i avtalen. Det är en viktig förklaring till utvecklingen. Priset för oenigheten betalas främst av kvinnor, säger Torbjörn Johansson, LO:s avtalssekreterare.

Bland tjänstemän är det tvärtom så att könslönegapet fortsätter krympa, och sett över hela arbetsmarknaden blir därför totalresultatet att kvinnor fortsätter att närma sig män lönemässigt.

För att förstå utvecklingen på arbetarsidan måste de olika sektorerna av arbetsmarknaden granskas och värderas utifrån de faktiska löneökningarna, inte de avtalade löneökningarna.

Eftersom löneökningar utöver avtalen är vanligare och betydligt större inom tillverkningsindustrin än inom servicesektorerna växer löneskillnaderna mellan könen, trots jämställdhetssatsningarna i avtalen.

Kvinnorna dominerar inom de branscher där löneökningar utöver avtalen är få och mycket begränsade – medan männen återfinns i de delar av näringslivet där extra löneökningar är vanligare.

– Det här illustrerar hur kraftigt vi behöver ta i när vi ska formulera lönekrav som på allvar utjämnar löneskillnaderna mellan kvinnor och män, säger Torbjörn Johansson.

Av statistiken framgår också att tjänstemän löneglider kraftigare än arbetare. De avtalade löneökningarna under åren 2010 till 2012 var för tjänstemän 5,3 procent, men de faktiska löneökningarna var 7,0 procent.

Motsvarande siffror under samma tid var för arbetare avtalade löneökningar på 6,5 procent medan de faktiska löneökningarna blev 7,2 procent.

De lägre avtalade siffrorna för tjänstemän förklaras främst av att en stor del av TCO- och Saco-förbundens avtal är så kallat sifferlösa. Det innebär att avtalen inte anger löner och löneökningar utan i stället innehåller procedurregler som ger den enskilde rätt och möjlighet att själv förhandla om sin lön.

Lönerapporten visar också hur löne­skillnaderna mellan arbetare och tjänstemän utvecklas över en längre tid. Dels under de senaste tre åren, dels under hela 2000-talet och de senaste 20 åren.

I samtliga fall växer löneskillnaderna – med ett litet undantag för de senaste tre åren då arbetare ökat sina löner med ett par tiondels procent mer än tjänstemännen.

Ytterligare en intressant utveckling avslöjas i rapporten. Den rör löneutvecklingen för arbetare inom offentlig sektor, framför allt inom kommuner och landsting.

Där har den faktiska löneökningen blivit mindre än den avtalade löneökningen. Enligt kollektivavtalen inom kommuner och landsting skulle lönerna öka med minst 7,3 procent år 2010 till 2012. Men enligt SCB:s lönestatistik har de i praktiken bara ökat med 6,4 procent, nästan en procentenhet mindre än avtalat.

En förklaring till detta är att tidsbegränsat anställda inte omfattats av avtalet i samma utsträckning som fast anställda och därmed får lägre löneökningar.

När lönestatistiken bryts ner på mindre delar, sektorer, framstår tillverkningsindustrin som en lönemässig vinnare, trots svårigheterna med varsel och förlorade jobb.