Sällan har människovärdet stått så i fokus som under den busstrejk som drog i gång idag.
De krav på trygghet och anständig mänsklighet i de arbetsvillkor som strejken handlar om är så grundläggande att de borde vara självskrivna.
Ändå har kampen pågått sedan den första utförsäljningen på 1990-talet, då Storstockholms Lokaltrafik, SL, sålde ut bussgaragen och chaufförerna första gången drabbades av omöjliga arbetsscheman och indragna kisspauser.
Och läget har sedan dess allteftersom förvärrats.
När något så grundläggande som realistiska arbetspass inte längre finns med i schemaläggningen och arbetsgivarparten vägrar en förändring är det självklart berättigat att strejka för större inflytande över arbetstider och schemaläggning.
Och när anställningstryggheten luckrats upp så till den milda grad att du vartannat år hotas med sparken utan annan orsak än att landstinget gjort en ny upphandling, då är det synnerligen berättigat att företagets viktigaste beståndsdel, personalen, inte behandlas som avfall utan har en självklar plats i varje ny organisation.
Att arbetsgivaren med stöd av högern inte vill gå facket till mötes i detta hänseende är endast en fråga om makt.
Om alla anställda är medvetna om att de vartannat år kan sparkas från en dag till en annan rubbas nämligen styrkeförhållande högst avsevärt mellan fack och arbetsgivare.
Att ungmoderaterna i Fria moderata studentförbundet i dag lejer strejkbrytare för att köra minibussar på vissa sträckor i Stockholm är alltså fullt logiskt.
Det handlar varken om framkomlighet eller att ”folk måste kunna ta sig till jobben”.
I stället handlar det om att genom minibussar och strejkbrytare ge moderpartiet ett handtag i försöken att minska fackens makt.
