Departementets högste chef – titeln är utrikesminister men kunde nog vara gud – beskrivs så här: ”Han var briljant, otvivelaktigt, men i grunden fullständigt ointresserad av människor som inte var utrikesministrar.”

Normanbok_1321Carina Dymek, huvudperson i Andreas Normans debut-thriller En rasande eld (Albert Bonniers), har under sina åtta år på UD ”suttit öga mot öga” med utrikesministern vid blott fyra tillfällen. Var han finns är det sällan någon på departementet som vet – utom att han väl måste vara utomlands. Någonstans.

Jalta inom arton timmar, senare i veckan Kongo, därefter New York och FN. Bästa sättet att ta reda på var utrikesministern kan finnas är hans flitigt uppdaterade blogg. Dystra och gnälliga blogginlägg om han befinner sig i Stockholm; humöret stiger ”i proportion till antalet flygtimmar”, ju mer fjärran han är.

”STOCKHOLM: Torsdag igen, och regeringssammanträde och s k allmän beredning inleder på sedvanligt sätt dagen. Landet måste ju regeras.”

Utrikesministerns blogg gör Dymek på gott humör. Citatet ovan är just nu favoritinlägget på bloggen.

Och här följer ett kort citat ur många, ingående beskrivningar av Utrikesdepartementet som arbetsplats. Möte på enheten för säkerhetspolitik:

”… På stolarna som stod uppradade längs väggarna, satt assistenter, praktikanter, vikarier och andra som inte tillhörde kåren. Runt bordet, i den inre kretsen, satt diplomaterna enligt en tydlig ordning. Enhetschefen satt alltid vid änden med biträdande enhetschefen intill sig och övriga tjänstemän i fallande rang ner till bortre änden av bordet… Det var något man lärde sig snabbt och så småningom tyckte var helt naturligt. Det var nästan inte en regel, utan ett sätt att tänka.”

Andreas Norman, alltså författaren till den här UD- och EU-thrillern eller säkerhets- och agentthrillern, har enligt omslagsfliken ”gjort karriär inom UD, bland annat på säkerhetspolitiska enhetens terroristbekämpningsgrupp och Mellanöstern-Nordafrikaenheten.”

1996 debuterade Norman också som poet. Men det är omöjligt – åtminstone för mig – att inte tänka tanken och undra: Hur ”sann” är hans UD-thriller? Hur nära verkligheten kommer fiktionen? Jag mejlar och frågar.

”Miljöerna och personerna från UD och Säpo, Bryssel och Stockholm ligger nära, ibland mycket nära, verkligheten. Det är fiktion naturligtvis… men interiörer, rum och korridorer har jag inte haft någon anledning att försöka ”ändra på”, utan tvärtom har jag försökt lägga mig nära den verklighet jag levt i genom åren som diplomat. Samma sak med tonfallen, jargongen, sätten människorna uttrycker sig på: det är något jag medvetet lyssnat in mig på i arbetet. Den händelseutveckling som boken har är även en tillspetsad variant av en liknande händelse, med en läcka och en avstängning av en ung diplomat som hamnade i kylan.”

Vilket fick mig att genast skicka ett nytt mejl: Du menar att romanen är ännu mer verklighetsnära än jag kunde tro? Något liknande har hänt i verkligheten = det som händer i En rasande eld skulle kunna hända…

Då tvekar Andreas Norman. Det dröjer innan han mejlar tillbaka.

Åter till romanens huvudperson. Det senaste året har Carina Dymek varit EU-samordnare på UD. Nu är hon i Bryssel igen. COSEC (Committee for Security), en arbetsgrupp för frågor om gemensam europeisk säkerhetspolitik, ska ha ett möte om säkerheten i Medelhavsområdet. Diplomater från hela Europa är på plats. Den franske delegaten talar om människosmuggling, narkotika, terrorism. Den brittiske ger bifall.

Dymek kan inte hålla sig, hon begär ordet, hon går över gränsen, det här ingår inte i hennes instruktion, hon går alldeles för långt, hon vet det, hon pratar länge och högt om vikten av mänskliga rättigheter, hon är sarkastisk, hon undrar när man började sätta likhetstecken mellan flyktingar och terrorister.

På väg ut från mötet blir hon ”approcherad” (det står så, jag förmodar att ordet ingår i det diplomatiska språket) av en okänd man som suttit och lyssnat. ”Jag representerar vanligtvis EU-kommissionen”, säger han. Namn? Det får räcka med Jean. Han frågar om hon känner till EIC (European Intelligence Service)? En federal myndighet på väg att skapas – om ingen sätter stopp. Jean trycker ett usb-minne i hennes hand. Varför valde Jean att ge det till henne? För att Dymek visat att hon har ”ett samvete”.

Usb-minnet innehåller förslaget om EIC – enligt diarienumret skrivet av DG XI, generaldirektoratet för inre säkerhet på EU-kommissionen. Carina Dymek printar ut de 420 sidorna och läser. Hon mejlar förslaget – med en beskrivning av hur hon fått det – till två personer på Justitiedepartementet. Samt till sin pojkvän, Jamal Badawi, också han arbetar på UD.

Detta ska leda till att Dymek och Badawi blir misstänkta för att vara infiltratörer, spioner, terrorister. Svensk säkerhetspolis samarbetar med brittisk för att avslöja dem och deras planer. Eller styrs svenskarna av britterna? Bevakas den svenska säkerhetspolisen Bente Jensen i sin tur av brittiska MI6? Har britterna sin egen – en annan – agenda?

Ur nästa, långa mejl från Andreas Norman: ”Jag var tvungen att fundera…

Bengt, du verkar vilja dra en rät linje mellan fiktionen och verkligheten. Det går inte… det finns inte ett 1:1-förhållande, inte ens i en berättelse som min som lutar sig på verklighetsnära skildringar av UD-karriären, bråk om kontorsstolar och annat som mina kollegor med ett leende skulle säga att de känner igen. Har jag hört om fall då tjänstemän blivit avstängda? Jo. Men exakt så här, och med terrorismmisstankar inblandade? Nej.

Att underrättelsetjänster ibland använder desinformation som metod, alltså att lura någon annan, för att nå för dem själva högre mål, det är nog ingen nyhet. Att skildra den typen av lögn och tystnad är en viktig del av min roman.

Jag har hört uppgifter om att vissa projekt har underrättelsetjänster rent taktiskt låtit stanna kvar på mer informell tjänstemannanivå, för att slippa en granskning av folkvalda. Det är ett rykte jag hört, som rör hur britter arbetat, som jag använder mig av för att skärpa gestaltningen i min berättelse och skriva en roman som griper tag. Men som sagt, verkligheten kanske inte är lika spektakulär.”

Nej, nej, mejlar jag ännu en gång till Norman. Jag menar inte att fiktionen och verkligheten skulle förehålla sig 1:1 men att det hos läsaren – inte minst i krimi och i alla fall hos mig – kan uppstå ett extra spänningsfält mellan fiktion och verklighet. Särskilt när en (krimi)roman är så detaljrikt verklighetsnära. Redan presentationen av dig får ju läsaren att förstå att den här författaren känner sitt ämne.

Och då kommer läsarens frågor, stora och mindre. Som dessa: Så här är det alltså att jobba på UD? Går terroristbekämpning till på det här sättet? Ska det göra det?

Ur ett avslutande mejl från Andreas Norman:

”Jag tror att min roman är relativt ovanlig i svensk litteratur, då jag inte behövt fabulera särskilt mycket utan har haft den värld jag skriver om som min vardag, och kan gripa tillbaka på ett rikt material av minnen, kunskap och en förtrogenhet med den här världen som sitter så pass djupt att jag rör mig fritt när jag av allt detta skapar fiktion. Det är få thrillerförfattare förunnat.

Och det är en del av känslan av autenticitet som du nämnde: att man känner som läsare, utan att kunna kontrollera fakta, att själva gestaltningen skapar en ”verklig” känsla, ett ”så här är det på riktigt”. Den andra delen av autenticitetskänslan tror jag är en förstärkning av detta, nämligen att man vet att jag, upphovsmannen, är väl förtrogen med den verklighet som fiktionen säger sig vilja skildra. Ett slags äkthetsintyg.”

En rasande eld är en lika spännande som intressant thriller och dessutom, vilket Lotta Olsson påpekade i Dagens Nyheter, ”en hisnande thriller nästan helt utan blod. Bara det är ju en bedrift.” Jag instämmer.

Bengt Eriksson