Klicka på illustrationen för att se den i större format.

 

I år har den borgerliga propagandan intensifierats för att gjuta liv i den gamla uppfattningen att svaga fack och stor lönespridning minskar arbetslösheten:

• Centern vill kraftigt sänka lönerna för nyanställda i lågavlönade yrken.

• Folkpartiet kräver extra låga ungdomslöner för kommunalt anställda ungdomar.

• Anders Borg anser att ingångslönerna är för höga.

Hela strategin bakom alliansens lönesänkarlinje sammanfattades ganska bra på Expressens ledarsida förra veckan. Under rubriken ”Fackets ansvar för arbetslösheten” utropas facken till sysselsättningens största fiender eftersom låglönefacken motsätter sig att deras medlemmar får sänkt lön.

Några empiriska belägg för att låga ingångslöner skulle ge fler jobb finns inte. Det går alltså inte att peka på länder och hitta ett samband.

Tvärtom har länder med sammanhållen lönestruktur, som de nordiska länderna, oftast kunnat hålla en lägre arbetslöshet än länder med stor lönespridning.

Och likaledes tvärtom hade Sverige en lägre arbetslöshet på den tiden lägstalönerna låg närmare genomsnittslönerna än i dag.

Ändå håller borgerliga ekonomer år efter år fast vid sin låglönetes.

Varför?

Vi kan skönja ett svar om vi studerar den så kallade Calmfors-Driffillkurvan som visas här ovan.

Kurvan, som redan på 1980-talet lanserades av de båda ekonomiprofessorerna Lars Calmfors och John Driffill, visar sambandet mellan sammanhållen lönebildning och löneinflation/arbetslöshet. Den speglar alltså hur arbetslösheten påverkas av hur svaga eller starka facken är och hur väl dessa fack kan försvara kollektivavtal.

Vi ser att starka fack som kan försvara kollektivavtal, höga ingångslöner och en ansvarsfull lönepolitik är helt förenligt med låg arbetslöshet. Det är längst till höger på kurvan.

Det är så vi har haft det i Sverige under lång tid.

Vi ser också att arbetslösheten ökar ju svagare facken blir och ju mer lönebildningen splittras. Det är då vi rör oss in mot mitten av diagrammet.

Men, om vi bara rör oss tillräckligt långt mot den vänstra kanten, försvagar facken ännu mer och sänker lönerna riktigt mycket för de redan lägst avlönade, kan det vara så att arbetslösheten åter börjar minska.

Längst till vänster har vi nått det stadium som den svenske ekonomen Marian Radetzki redan 1997 propagerade för i ett uppseendeväckande inslag i tv-programmet Striptease, där han öppet deklarerar att de lägst avlönade inte bör tjäna mer än 5 000 kronor i månaden, eftersom ”det är de hungriga lejonen som jagar bäst”, som han säger i programmet. Det vill säga, de fattiga måste då ta de jobb som finns för att inte svälta ihjäl.

Vi har då skapat en ny fattigdom och ett tydligt klassamhälle. Tillväxten blir då aldrig lika hög som i dag eftersom färre har råd att konsumera och de sociala motsättningarna blir betydligt större än i dag, men de besuttnas privilegier blir lättare att bevaka.

Enligt teorin minskar alltså arbetslösheten om detta klassamhälle drivs tillräckligt långt, betydligt längre än i något europeiskt land i dag.

Men lägg märke till att samma låga arbetslöshet går precis lika bra att nå även med en sammanhållen lönebildning, alltså med höga ingångslöner och starka fack.

Då kan vi också hålla tillväxt och välfärd på en fortsatt hög nivå.

Just nu står olika delar av Europa och väger inom ett mittenintervall på Calmfors-Driffillkurvan. Även Sverige har rört sig mot mitten, även om vi fortfarande ligger åtminstone en bit ut mot den högra kanten.

Vi kan alltså välja vilken väg vi vill ta.

Vill vi att arbetslösheten ska avskaffas genom extremt låga löner ska vi följa EU-kommissionens, Annie Lööfs och övriga regeringens linje.

Vill vi i stället kombinera låg arbetslöshet med rimliga löner och hög tillväxt bör vi byta regering.