Från Leguillons utställning på Moderna Museet i Malmö.

Den franske konstnären Pierre Leguillon orkade inte se fler nya bilder, än mindre framställa några. Till sin nästa utställning köpte han upp tidskrifter med fotografen Diane Arbus originalreportage, ramade in dessa och ställde ut – han hade drabbats av materialtrötthet.

Under medeltiden hade en välbeställd familj i genomsnitt en bibel och två andra böcker av religiös karaktär i sitt hem och dessa kunde tillsammans kosta ungefär lika mycket som ett mindre hus. Nu är vi översköljda av bild och text och den sortens konstnär som Leguillon har blivit är inte bara vanlig utan rimlig.

Det är ett seende som vänder blicken bakåt, som Gunnel Wåhlstrand som målar upp och förfinar gamla familjebilder eller poeten Ida Börjel som i sin diktsamling Skåneradio hämtade tal från just radion till sin poesi.

Men många är  provocerade ­– är detta konst?! Det är i alla fall en naturlig utveckling i vår tid att konstnären, fotografen eller författaren har blivit en återanvändare, någon som ställer sig i text- och bildströmmen och håvar upp sådant som redan finns, ordnar det och på olika vis kommenterar det. Som om vore det onödigt eller till och med omoraliskt att producera nytt innan vi fått bukt med betydelsen av det gamla.

Jenny Maria Nilsson